KULTURDEBATT. Timmarna innan Rysslands invasion av ett fredligt europeiskt land skriver socialisten Göran Therborn en text på Aftonbladet Kultur (23/2) som, förutom att innehålla hånfulla formuleringar om ”upphetsade” Ukraina-skriverier, går ut på att det expansionistiska Nato egentligen har sig själva att skylla för en eventuell eskalering. Nog borde man kunna förstå Kremls oro inför att bli inringade av en fientlig militärallians, tycker Therborn.
Som landets ledande forum för vänsterdebatt har Aftonbladet Kultur publicerat flera liknande övertramp genom åren. Till de värsta hör den grundlösa förtalskampanjen mot Rysslandsforskaren Martin Kragh, som 2019 pekades ut som säkerhetspolitiskt hot och spion (!) av AB:s dåvarande kulturchef.
Förföljelsen baserades på samma världsbild med rötter i gångna decenniers öst- och diktaturvurm som Göran Therborn med flera nu sprider: Svensk offentlighet, särskilt massmedierna, lider av russofobi. USA och dess lakejer är den verkliga fienden. Man undviker att använda skarpa uttryck som ”krig”, ”despot”, ”förtryckare” om Putins styre, men lägger gärna till ett ifrågasättande ”påstått” framför negativa nyheter om Ryssland.
I en recension på Aftonbladet Kultur (6/4-2021) av en bok skriven av kärnvapenexperten Richard Nephew skriver Göran Therborn att ”USA:s sanktioner mot Nordstream II, en undervattensgasledning mellan Ryssland och Tyskland som ingen annan egentligen har med att göra [min kursiv], är också ett exempel på vad Nephew skulle kunna kalla ’ren sadism’.”
Vi kan inte låta önsketänkande om vad världens stormakter borde vara styra våra säkerhetspolitiska bedömningar.
Förutom det absurda i att likna sanktioner vid sadism är Rysslands naturgas och Europas beroende av den i högsta grad en angelägenhet för hela kontinenten. Naturgasen används som maktmedel av Putin på vis som faktiskt kan kallas grymma, exempelvis genom att hota med att låta befolkningar frysa.
Ryska så kallade trollfabriker som sprider pro-rysk propaganda och försöker påverka politiska val i utlandet är ett allvarligt hot mot demokratin. Ämnet debatterades intensivt i efterspelet till det amerikanska presidentval där Donald Trump tog hem segern.
Också i bredare kulturkretsar, inte bara i uttalat vänsterlutande sådana, har förlöjligandet av Kremls kritiker pågått under många år (minns att Vladimir Putin kom till makten redan år 2000). Bästsäljande författaren Lars Wilderäng använder sig ofta av verkliga säkerhetspolitiska spänningar i sina thrillers. Om hans böcker kan svenska recensenter raljera så här: ”Kvar finns ändå den nästintill patologiska rysskräcken – och jag är så trött på den! Har vi hört det förut? Vi vet att Putin alltid, säger alltid, framställs som ett makthungrigt monster (sic!) vid det här laget!” (Per-Axel Svensson, syndikerad recension i bland annat Kristianstadsbladet, 17/11-2021.)
Magasinet Filter med chefredaktören Mattias Göransson i spetsen har intensivt drivit tesen att Sverige lider av russofobi av masshysteriklass och ägnade 2016 ett specialnummer åt frågan. Året därpå gav Göransson ut boken ”Björnen kommer!” på samma linje. För detta fick Göransson officiellt beröm av ryska staten på Twitter.
Dagens Nyheters Rysslandskorrespondent Anna-Lena Laurén har aldrig tvekat inför att beskriva Putinregimens förtryck och korruption. Desto större blir kontrasten mot DN-kollegan Johan Croneman, som i sina kulturkrönikor specialiserat sig på att tona ned hotet.
År 2014 lät det så här: ”I dag bedriver till exempel USA spioneri av monumental omfattning, de avlyssnar de europeiska ledarnas privata mobiler – de kan läsa vartenda mejl du skrivit de senast tio åren. Ryssarna är (givetvis) i svenska medier ändå alltid aggressivast, skickar in miniubåtar och sätter i land Spetsnazagenter..? Det står ju i tidningen. Det säger de ju på tv. Vi lever med rysskräcken.” (DN 21/10-2014)
Den 18 januari i år rasar Johan Croneman mot mediernas rapportering om Ukrainakrisen och kallar den ”oanständigt ensidig”. Det är ”knappast möjligt” att anklaga det stackars Ryssland – snart helt inringat av Natomedlemmar – för expansionism, menar han.
Retoriken som Croneman och andra debattörer anammat kommer direkt från Flamman och, i förlängningen, från Putins egen propagandaapparat, som älskar att orera om russofobi och Nato-hets: ”Varför skulle landet lägga sig platt när Nato fortsätter att tränga in det i ett hörn?,” undrar Flammans Jonas Elvander den 4:e januari. ”Hur skulle ett annat land agera för att främja sitt nationella intresse i en liknande situation?”
Fredsorganisationer som Svenska Freds har under många år haft stort inflytande på försvarsdebatten i Sverige och på vänsterpartier som Feministiskt initiativ (Fi), vars förstanamn i Stockholm Paulina Sokolow i helgen twittrade om Europas stöd till invaderade Ukraina (och drog tillbaka tweeten efter kritik): ”Till vilket pris ska det sättas vapen i händerna emot en rasande, överlägsen, aggressiv krigsmakt? Till vilken nytta?”
Vänsterns svårigheter med att skilja en demokratisk militärallians från en auktoritär angripare är ett problem i hela väst.
Hennes partikamrat, utrikespolitiske talespersonen Jaime Gomez Alcaraz, skriver i ett uttalande den 24 februari: ”Nato är inte lösningen för det handlar inte om att välja mellan två imperialistiska stormakter.”
Den 28 januari uttryckte sig Svenska Freds ordförande Agnes Hellström så här i ETC:
”Ett problem är att det finns en så djupt rotad misstro. Även om Ryssland uttalat säger att de inte kommer att gå till angrepp mot Ukraina litar ingen på det. Jag menar att vi måste skapa ett samtalsklimat där vi tror på varandras ord.”
Vi kan inte låta önsketänkande om vad världens stormakter borde vara styra våra säkerhetspolitiska bedömningar. Inte heller bör en avsky mot USA och militära maktmedel grumla sikten och leda till ett likställande av aggressiva krigshandlingar med legitimt nationellt försvar. Nu är tid för enighet kring det hot som Ryssland faktiskt utgör mot alla fredliga européer. Som professorn i underrättelseanalys Wilhelm Agrell skriver i Sydsvenskan (24/2) har Ryssland inte bara rubbat, utan slagit sönder den säkerhetsordning som Europa byggt upp efter Berlinmurens fall.
Vänsterns svårigheter med att skilja en demokratisk militärallians från en auktoritär angripare är ett problem i hela väst. New Statesman uppmanade i dagarna progressiva krafter att överge sina vanföreställningar om invasionen.
Under rubriken ”Ett brev till den västerländska vänstern från Kyiv” skriver den ukrainske historikern Taras Bilous i OpenDemocracy (25/2):
”Först och främst är jag tacksam gentemot de vänsterpersoner som nu strejkar utanför ryska ambassader – till och med gentemot de som tog tid på sig att inse att Ryssland är angriparen i den här konflikten.”
Men ansvaret för det som nu sker ligger delvis hos de som pratade om Natos aggression i Ukraina, men inte kunde se den ryska aggressionen, fortsätter Bilous, och hos de som överdrev det nationalistiska hotet i Ukraina – samtidigt som de avstod från att kritisera Putins nationalistiska politik. Taras Bilous påminner om det namn som brittisk-syriska författaren Leila Al-Shami gett till dessa kretsar: The anti-imperialism of idiots. Det är ett begrepp som vi som varit aktiva för det syriska folkets rättigheter mot mardrömsteamet Assad och Putin känner alltför väl.
Av Lisa Bjurwald
Lisa Bjurwald är journalist och författare. Hennes senaste böcker är ”Gärningsmannen är polis” (Bazar, 2021) och ”BB-krisen” (Volante, 2019).