Demimonder, gatflickor, soutenörsflickor, ligistflickor, berglärkor, bettlerskor, psykiskt höggradigt abnorma, höggradiga alkoholister, vanetjuvar, utpresserskor, kopplerskor, langerskor.
I dessa så kallade "psykologiska typer" indelade socialstyrelsen i en skrivelse 1925 kvinnorna som var intagna på Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona, belägen i den gamla 1500-talsfästningen Citadellet som tidigare användes som fängelse för livstidsdömda.
Nu på 1920-talet är det inte längre justitiedepartementet som styr över fästningen utan socialdepartementet, och de intagna är alla kvinnor som gripits med stöd i lösdriverilagen. De kommer framför allt från storstäderna, saknar arbete och fast adress och försörjer sig oftast på prostitution. Under några decennier förpassades tusentals kvinnor till Landskrona för att tvångsarbeta med hushållssysslor och trädgårdsskötsel i perioder från ett par månader till ett år, många av dem gjorde flera resor.
Under ledning av kapten Carl Emil Gülich upplevde anstalten sin "storhetstid" under 1920-talet, men på 30-talet minskade antalet intagna och 1940 lades anstalten ned och Citadellet överfördes till militären.
Det var ingen tillfällighet att verksamheten var som intensivast just på 1920-talet eller att socialstyrelsens klassificeringsnit var som mest pedantiskt vid den tiden. 1922 hade Herman Lundborg startat Rasbiologiska institutet med stöd av riksdagen och han gjorde flera resor till Landskrona i sällskap med fotografer för att säkerställa bildliga bevis för den undermåliga raskaraktären hos de intagna kvinnorna.
Det är heller ingen tillfällighet att det är just Eva F Dahlgren som i boken "Fallna kvinnor" nu har dokumenterat hur livet kunde te sig för interner och anställda på tvångsvårdsanstalten i Landskrona.
Dahlgren fick stor uppmärksamhet 2002 när hon i boken "Farfar var rasbiolog" gick i närkamp med det faktum att hennes älskade farfar, den uppsaliensiske botanikprofessorn Ossian Dahlgren, under många år varit Lundborgs handgångne man i strävandena att rena den svenska folkstammen från främmande raselement. Att han själv gifte sig och fick barn med en 147 centimeter lång sydeuropeisk kvinna, fjärran det nordiska idealet, tycks inte ha bekymrat honom.
Nu vänder alltså Eva F Dahlgren på kuttingen - från det ideologiska toppskiktet till det sociala bottenslammet. Hon har valt att följa två kvinnor som fått de fingerade namnen Karin och Inga. De är som personligheter - i en annan typologi än socialstyrelsens - varandras motsatser, den ena blond och snäll, den andra mörk och styvnackad. Dahlgren försöker likt en romanförfattare gestalta deras tillvaro på anstalten och deras problemfyllda återkomst till Stockholm, där båda trots allt lyckades hanka sig fram till ganska hög ålder.
Gestaltningen är väl till för att ge liv och närvaro åt torra fakta, men greppet känns knappast nödvändigt. Boken är - förlåt ordvalet - fängslande nog ändå. Dahlgrens intervjuer med Karin Johannisson, Gunnar Broberg och Jonas Frykman sätter in de olyckliga kvinnoödena i deras medicinhistoriska, ideologiska och etnologiska sammanhang, men det är framför allt de många citerade breven från korrespondensen mellan kvinnorna i tillfällig frihet och anstaltens anställda som ger boken dess emotionella nerv och puls.
Som läsare blir man ömsom rörd, beklämd och förbannad.