Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Neo speglade en borgerlig utveckling"

Karin Olsson minns Magasinet Neo.
Expressens kulturchef Karin Olsson.
Foto: Theo Elias Lundgren
Neos chefredaktör Paulina Neuding.
Foto: Maria Hansson

Magasinet Neo lägger ner efter tio års utgivning.

Karin Olsson minns en borgerlig tidskrift som lyckades fånga sin samtid.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det var tio år sedan. Nya Moderaterna var unga och det diskuterades om högern hade blivit hipp. Magasinet Neo, som nu går i graven, föddes och jag minns glädjen på releasepartyt över att liberalerna hade fått ett intellektuellt magasin. Vi skålade glatt.

Layouten gick rakt emot det rådande avskalade idealet, med sin snirkliga och en smula överlastade stil. Tidningen proklamerade att den älskade "frihet och framsteg, krämig cappuccino och halvfranska band". Detta retade upp popvänstern, ett annat för tiden populärt ord. Andres Lokko skrev syrligt om det första numret på dessa kultursidor: "det är ändå den lilla bilden av en herre i fluga som språkar artigt med andra herrar i fluga jag tar med mig när jag slår igen tidningen" (13/1-06). Än mer avskydde han tidningens tilltro till samhällsutvecklingen: "Neo är nästan gränslöst nöjd med livet".

Optimism förbyttes i pessimism

Magasinets ton bestod då av en lite udda blandning av optimistisk neoliberalism och en förkärlek för det borgerliga, goda livet. Grundaren Sofia Nerbrand fortsatte att driva tidningen i fyra år, innan hon lämnade över till nuvarande chefredaktör Paulina Neuding. Och en sak har alltid varit bra med Neo: den gjordes av pur lust. Trots att man till stor del har finansierats av stiftelsen Fritt Näringsliv, har man lyckligtvis aldrig behövt ta någon hänsyn till marknaden. Istället har nyfikna redaktörer med stor frihet fått redigera tidningen, vilket gett den en särskild position i samhällsdebatten. Viktiga makthavare, till och med för glanslösa för tidskriften Fokus, intervjuades liksom intellektuella, helt utan att vara aktuella med någon ny bok.

Även om prenumeranterna var få och genomslaget begränsat till en liten, men inflytelserik krets, är Neo intressant som spegel av borgerlighetens utveckling. Neuding ändrade, till sin företrädares ilska, tidningens beteckning från liberal till borgerlig. Optimism förbyttes i pessimism, eller åtminstone ett mer problemorienterat innehåll. De stänk av intresse för kultur och livsstil som fanns med från början, tvättades bort till förmån för ett torrare material, bättre anpassat för en publik som i sanningens namn aldrig intresserat sig för halvfranska band.

Fläckat eftermäle

Försvaret för Marika Formgren, tidigare medlem i Neos redaktionsråd och opinionsbildare med en världsbild som inte tycks stå Avpixlat långt efter, fläckar också tidningens eftermäle.

Mycket har hänt på tio år. Liberalerna och borgarna som gladdes tillsammans på releasepartyt, kallar i dag varandra både bildligt och bokstavligt för kräk i offentligheten. De Nya Moderaterna är allt annat än nya och högern långt ifrån hipp.

När Neo startade hade en okänd kille som hette Jimmie Åkesson just blivit partiledare för det lilla partiet Sverigedemokraterna, som 2006 fick mindre än tre procent i riksdagsvalet. Det känns onekligen länge sedan.

Att stiftelsen som grundades av Svenskt Näringsliv slutar finansiera en ambitiös tidskrift är ett trist tecken i tiden, och jag vill helst inte tänka på vad man ska lägga pengarna på i stället.