Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nekas visum för att åka tillbaka till Peking

Jojje Olsson nekas nu visum för att åka tillbaka till Kina.
President Xi Jinping har skärpt jakten på dissidenter. Foto: Ng Han Guan/AP
När Stefan Löfven besökte Kina vägrade såväl han som utrikesminister Margot Wallström att kalla landet för diktatur. Foto: Christian Örnberg

Den Kina-baserade journalisten Jojje Olsson nekas nu visum för att åka tillbaka till Peking där han har hela sitt liv.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Handsvetten fick telefonen att glida ur näven då jag i somras fick beskedet att min visum-ansökan till Kina nekats för första gången under mina nio år i landet. Kvar i Peking fanns såväl alla mina ägodelar som de flesta av mina vänner och min stora kärlek. Kinas ambassad gav ingen förklaring till beslutet, men sannolikt handlar det om missnöje med innehållet i min senaste bok.

Dock är jag långt ifrån den svensk som drabbats värst när Kina nu drar åt tumskruvarna. I januari i år stormade 15-20 säkerhetsagenter människorättsaktivisten Peter Dahlins hem i Peking för att gripa honom och hans flickvän. Dahlin drev sedan 2009 en NGO som utbildade advokater och erbjöd rättslig hjälp till utsatta individer. Efter tre veckors fångenskap och ett förödmjukande framtvingat erkännande på Kinas statliga tv utvisades Dahlin till Sverige.

Värre ändå står det till med förläggaren Gui Minhai. Eftersom politikerna i Peking inte gillade de böcker han gav ut i Hongkong så kidnappades Gui under en semesterresa till Thailand i oktober i fjol. Efter två "erkännanden" på kinesisk tv sitter han fortfarande inlåst och riskerar ett långt fängelsestraff. Detta trots att Gui endast är svensk och inte kinesisk medborgare.

Ovanstående fall är bara små steg i ledet i en utstuderad kampanj mot mänskliga rättigheter och kulturliv i världens största land vars omfattning svenska medier helt missat. I april 2013, en månad efter att Xi Jinping blivit president, började "dokument nummer 9" cirkulera bland landets tjänstemän. Där varnades för sju "västerländska värderingar" som sades hota Kina.

 

Förutom konstitutionell demokrati pekades civilsamhälle och pressfrihet ut som två specifika hot. Som om det skulle behövas. Reportrar utan gränser listar nu Kina på plats 176 av 180 i sitt index för global pressfrihet, bakom länder som Somalia och Iran. Drygt 50 kinesiska journalister sitter fängslade vilket i särklass är flest i hela världen.

Också journalisten Gao Yu, som anklagades för att läcka dokument nummer 9 till utländska medier, dömdes i april i fjol till sju års fängelse. Trots att hon är 71 år gammal och vid dålig hälsa vittnade blåmärken om misshandel under de förhör som enligt Gaos advokat ägde rum under två månader, ofta i över tio timmar om dagen. Även Gao "erkände" sina brott på statlig tv, men först efter att polisen också gripit hennes son.

Ett par månader senare greps närmare 300 advokater och aktivister nästan samtidigt i ett aldrig tidigare skådat tillslag mot Kinas civilsamhälle. Flera av dem har suttit inlåsta sedan förra sommaren utan möjlighet att träffa vare sig familj eller juridiska företrädare. I augusti dömdes några av dem till fängelse i upp till sju år i en handfull sken- rättegångar. Samtliga tvingades avlägga "erkännanden" om att de manipulerats av utländska aktörer.

Det har gått inflation i offentliga erkännanden sedan Xi Jinping kom till makten, och just påverkan av utländska krafter är ett återkommande tema. Offren tvingas bedyra att de förts bakom ljuset av utlänningar som vill underminera kommunistpartiet för att skapa kaos i Kina.


Under Xi Jinping har också flera nya lagar antagits för att slå vakt om maktmonopolet. Denna sommar infördes omfattande inskränkningar mot utländska NGO:er likt den Dahlin tidigare grundat. Säkerhetsministeriet har nu full kontroll över deras finansiering och verksamhet. Polis kan när som helst göra räder mot kontoren för att gå genom material eller anhålla anställda i upp till femton dagar. Vid minsta misstanke om "illegala aktiviteter" kan organisationerna stängas ner omedelbart. De svepande formuleringarna är medvetna och effektiva för att sprida nervositet och skräck.

Efter att konventionella medier de senaste åren bringats under fullständig kontroll och mikrobloggare arresterats en masse, är nätportalerna nu nästa mål för pressfriheten. I augusti förbjöds portalerna - som når hundratals miljoner läsare - att ägna sig åt "originell nyhetsrapportering". De får nu endast använda statliga nyhetsorganisationer som källor. Redaktörerna hålls personligt ansvariga om reglerna inte följs.

Hur långt kan man egentligen gå? Tja, för bara ett par veckor sedan utfärdade landets censurmyndighet förbud mot nöjesnyheter som "främjar en västerländsk livsstil" eller framställer utländska kändisar i god dager.

Då journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson kidnappades i Etiopien 2011 skrevs spaltmeter i svenska medier. Likaledes jobbar det svenska civilsamhället fortfarande hårt för Dawit Isaak som sitter fängslad i Eritrea. Okunskap är tveklöst en av anledningarna till att Kina eller Gui Minhai inte väcker samma reaktioner.

Det finns nu bara två svenska korrespondenter på plats i hela Kina, vilket är en mindre än i Helsingfors. Nyligen berättade en svensk journalist som tidigare varit stationerad i Peking för mig att hen och kollegan ofta undvek rapportera om känsliga frågor av rädsla för att få sina visum indragna.

Vidare förfogar Kina över en slipad propagandaapparat med djupa penningpåsar som köpt in sig vid utländska lärosäten och medier. Tre svenska universitet är värdar åt så kallade "Konfuciusinstitut" som bekostas av kinesiska staten och där diskussion om känsliga politiska ämnen är förbjudna. Under sommaren köpte Kinas ambassad en helsida i Svenska Dagbladet för att försvara sin territoriella expansion i Sydkinesiska havet.

 

Under fjolåret kallade utrikesminister Margot Wallström Saudiarabien för en diktatur med hänvisning till bristande mänskliga rättigheter. Gott så. Men då Stefan Löfven bara någon vecka senare besökte Kina, vägrade såväl han som Wallström att kalla landet för diktatur.

Statsbesöket gick i stället åt till att främja det ekonomiska samarbetet. På samma statliga kinesiska tv-kanal som visade upp "erkännanden" från Peter Dahlin och Gui Minhai talade Löfven varmt om de "nyttiga handelsrelationer" som Sverige och Kina åtnjutit sedan 1600-talet. Ur ett ekonomiskt perspektiv är detta förståeligt; Kina använder allt oftare sin ekonomiska tyngd mot de länder som törs kritisera landets politik.

Icke desto mindre är det fegt av den "humanitära stor- makten" Sverige att inte tydligt ta avstånd till utvecklingen i Kina. Det är samtidigt rent chockerande att man inte gör mer för sina egna medborgare.

Angela Gui, dotter till Gui Minhai, är en av många som uttryckt missnöje med svenska myndigheters tystnad angående kidnappningen av hennes far. I stället har Angela vittnat inför amerikanska kongressen i hopp om hjälp. Såväl USA som Storbritannien och EU har varit betydligt skarpare i sin kritik av kidnappningen av en svensk medborgare än vad Sverige har vågat vara.


I augusti blev även min andra visumansökan - med nytt pass i tredje land - nekad. På grund av min rapportering får jag nu inte ens turistvisum till Kina för att plocka ihop mina saker. Sveriges ambassad i Peking ligger på cykelavstånd från min före detta bostad. Trots detta kunde de inte hjälpa till med att hämta eller frakta hem mina ägodelar; bland annat dator och hårddiskar med känsliga uppgifter.

Så egentligen är det väl knappast överraskande att man heller inte klarar av att stå upp för Gui Minhai.

 

Jojje Olsson

kulturen@expressen.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!