Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nej, vi hatar inte Linnéa Claeson

Linnéa Claeson. Foto: OLLE SPORRONG / EXPRESSEN
Myra Åhbeck Öhrman.Foto: PRIVAT.

Podden ”Haveristerna” var drivande i att avslöja influencern och Aftonbladetkolumnisten Linnéa Claesons halvsanningar och lögner. 

Myra Åhbeck Öhrman, en av poddarna, är besviken på hur medierna har hanterat granskningen. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. För ganska exakt två år sedan satt jag med vänner på Skype, drack sprit och beklagade mig över dumheter i det politiska landskapet. 

Två av oss var aktiva som ideella granskare av Sverigedemokraterna. Alla tre hade en lång historia av att bråka med rasister och nazister på nätet. De var upphovet till majoriteten av våra frustrationer, men inte alla. 

Den samlade irritationen blev vår podcast ”Haveristerna”. Ett forum för för att skratta åt och spy galla över hycklande eller på annat sätt förkastliga aktörer i det offentliga samtalet online, oavsett deras politiska hemvist.  

Våra frustrationer skulle komma att innefatta en rad nya digitala makthavare varav Linnéa Claeson var en.

Linnéa Claeson har plagierat andra aktivisters texter.

Även om ”Haveristerna” alltid byggt på överdriven upprördhet och satir, är engagemanget och åsikterna i grunden äkta för allt som handlar om politik, påverkan och dolda maktstrukturer. Vi har lagt flera timmar på att i podden prata om vår tids nya politiska opinionsbildare, och ännu fler på att granska och kritisera dem. 

För här, och särskilt runt Linnéa Claeson och andra personer med stor plattform som uttalat driver frågor med påstått gott syfte, har traditionella medier helt tappat bollen.

Vi vill tro på människor som säger sig vara utsatta och stötta deras påstådda kamp för andras rättigheter. Det är hedervärt. Men det finns något annat i hanteringen av Claeson som inte är fullt så hedervärt eller sunt.

I mitt arbete har jag hållit ögonen på och jobbat med andra aktivister som slåss för ett bättre samhälle, beundransvärda i sin uthållighet och brinnande förändringsvilja. Jag vet vad de offrat, utan att som Linnéa enhälligt hyllas och dra in mångmiljonbelopp och hur de ifrågasatts. 

Därför blir jag intresserad av hur dåliga många är på att förhålla sig till internetkultur, och lätt det är att med godhet och offerskap som vapen bygga varumärken och plattformar fredade från all kritisk bevakning. 

Det är trams, givetvis.

Linnéa Claeson har plagierat andra aktivisters texter, tagit plats på bekostnad av civilsamhällsaktörer, poserat med andras skyltar utan att ge kredd, och byggt en karriär genom att på papper utnämna sig själv till förkämpe för i stort sett varje minoritetsgrupp i Sverige, oavsett om det finns en reell koppling mellan henne och gruppen eller ej. 

Hon intervjuas av Martin Wicklin i Söndagsintervjun i P1 och reducerar vår bevakning av henne till ”en podd med folk som hatar henne”. Det kan jag dementera på en gång: drivkraften har inte varit hat mot Claeson. Hon är ett symptom på en trend som gör mig förbannad, och jag och många andra har rätt att vara förbannade. För att det reducerar kampen för angelägna frågor till yta och självfokus, och för hur hur ifrågasättanden bemöts med slingriga halvsanningar som utmålar kritiker som onyanserade hatare. Det är respektlöst och skadligt framför allt för hennes unga följare som av Claeson lär hur de ska agera. Särskilt som Claeson fortfarande hävdar att hon inte överdrivit eller hittat på.

Årets jurist säger sig inte förstå värdet av formuleringar och vad plagiat är. Med samma logik hon tillämpar på vår och andras kritik mot henne skulle de (påstådda) män som skickar de (påstådda) meddelanden hon (enligt uppgift) skriver snärtiga svar till (om det inte las till för komisk effekt) vara utan skuld. Allt de behöver göra är ju att säga att de inte visste att trakasserier var dåligt.

Det är trams, givetvis. 

Visst kan en jurist som dessutom jobbar som skribent och föreläsare vara helt oförstående inför hur ord används. Att det är en efterhandskonstruktion är min spekulation. Ungefär som att Linnéa medvetet undviker att bemöta frågor om andra påståenden – som det att hon omringats av tolv nazister med kniv eller dem där vi pratat med andra närvarande som dementerar hennes beskrivning – för att de är svårare att vifta bort som en slarvig formulering.

Claeson tillåts ducka frågor.

Problemet är att de välvilliga tolkningar man måste göra annars, vid det här laget staplats på varandra i ett vingligt korthus av halvsanningar. 

Vi ska bara inte glömma att det vinglar på en grund som inte enbart är Claesons ansvar. Traditionella medier har först nu, på kort tid, fullkomligt exploderat av kritiska texter om henne. Det borde de fundera över. 

De granskande medier som aldrig brytt sig om att, eller förstått hur man, ska granska den nya sortens makthavare har i stället ägnat sig åt att bygga upp hennes plattform. Bara Expressen har publicerat någonstans mellan fem och tio artiklar som hyllar hennes inlägg på Instagram – samma inlägg som hon nu i efterhand erkänner att hon förfalskat.

Linnéa Claeson när hon deltog i ”Let's dance” i TV4 tillsammans med Jacob Persson. Foto: OLLE SPORRONG

Organisationer, myndigheter och universitet har anlitat henne – ofta med skattepengar – och gett henne utmärkelser utan att någonsin ta reda på vad hennes varumärke egentligen bygger på. Alla vill sola sig i glansen av den uppmärksamhet som en åtråvärd uppdatering på Instagram till hundratusentals följare ger en. 

Och det fortsätter efter våra anklagelser

När vi gjorde vår bevakning var vi tydliga med att vi inte ser oss själva som journalister, men gärna delar med oss av vårt granskande material med underlag och källor till etablerade journalister som vill använda dem. 

Två journalister, totalt, har bett om att få se underlaget i sin helhet.

Sanningen är inte en fråga om åsikter.

I stället publicerar Sveriges tidningar vaga hänvisningar till ”kritiken” vi riktat, i punktlistor eller opinionstexter. De duckar att ta ställning i sakfrågan och diskuterar på metanivå, där de inte sällan känner sig nödgade att som i DN (26/11) påpeka att vi kritiserats för vår dåliga ton. Som att det skulle ha någon inverkan på vad som är sant. 

Vissa går ännu längre. Anna-Maria Carnhede i ETC (22/11), reducerar vår bevakning och flera timmars diskussion till en kommentar om Claesons kropp, för att misstänkliggöra våra bevekelsegrunder och därigenom vår kritik.

Aftonbladet, en av hennes uppdragsgivare som publicerar krönikor som även de visat sig slira på sanningen, är tysta. Påfallande många andra försöker urskulda eller kritisera hennes beteende - defensivt och utan se sin egen roll i att ha skapat situationen. 

Claeson vägrar besvara journalisters frågor, men upplåts ändå plats på deras debatt- och kultursidor (DN 23/11, GP 21/11) där hon får skapa ett nytt narrativ genom att handplocka exempel hon bedömer att hon kan skapa tvetydighet runt. Vi diskuterar ord i stället för handlingen i att lura sina följare, eller hur vi brustit i granskningen av digitala makthavare. 

Sanningen är inte en fråga om åsikter. Sanningen bör driva alla som vill påverka i offentligheten. Det är inte något man kan tävla i med sina arga följare i ryggen, i någon sorts battle royale på tidningars debatt- och kultursidor.

Sanningen är att den inställningen bidrar till populism och premierar dem som redan är starka, när medias roll ska vara precis det motsatta.

 

Av Myra Åhbeck Öhrman

Myra Åhbeck Öhrman skriver om, debatterar, poddar och föreläser om internet, kultur och politik.

 

Varför hatar alla postmodernismen? 

Postmodernism är ett av samtidsdebattens stora skällsord, men få har förstått vad det egentligen betyder. 

Professor Frida Beckman och Expressens Victor Malm reder ut det problematiska begreppet i veckans Kultur-Expressen med Daniel Sjölin som programledare.