Nej tack, jag har

Konsumtionsvägen.
Foto: Tomas Oneborg / Svd / Scanpix

Den stora rean efter­ den stora köpfesten ­erbjuder nästan oemotståndliga fynd. Gunilla Brodrej vänder bort blicken och rapporterar från starten på ett shoppingfritt 2013.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det var under mellandagarna. De hade äntligen plogat rent så grannen hade lagt ut en vit spång av snö över gatan för att kunna skjuta skoveln framför sig och lämna det han hade skottat undan där. Han stod vid sin spång av snö och hade fått nog.

- Nu får det vara slut. Nu räcker det. Nästa år blir det inga julklappar.

Jag behövde inte fråga vad han menade så han fortsatte ventilera sin frustration.

- Vi har allt man kan önska sig, men vi hinner inte ens hålla på med allt vi har för att vi måste jobba för att tjäna ihop pengar till det. Vi hinner inte ens vara tillsammans med våra barn.

En färsk rapport framställd av TCO säger att om man räknade ihop all inarbetad övertid så skulle det räcka till 115 000 heltidstjänster. Om man dessutom la till all obetald övertid skulle det räcka till 25 000 heltidsjobb. Den hade han läst. Nu hade han bestämt sig. Det blir inget mer. Och så körde han ytterligare ett stort lass snö och vräkte ner det på andra sidan vägen. Det var det första.


Vi hade just tillfredsställt önskelistor med en sluträkning som jag inte ens vågade slå samman. Ändå surfade jag runt på Tradera för att lägga spridda bud på några assietter, en stickad kofta, en designerblus, en kaffemaskin. För att jag hade tid. Och möjligen ännu råd. Och yngsta dottern som äntligen hade fått sin eftertraktade värstingtelefon i julklapp bad om förskott på barnbidraget för att kunna utnyttja mellandagsrean. "Alla får ju, alla har ju."

Och nu är även jag en av de föräldrar som faller till föga och ansluter till skaran "alla" så att andra känner sig pressade att ta banklån för att hålla jämna steg med mig. Jag vet familjer där föräldrar aldrig unnar sig ett enda dugg, medan barnen går i Canada goose. Det var det andra.



Det verkar som om svenska folket har för mycket i plånboken. Vi bor nära flera stora köpcentrum. Som flytande betong breder de ut sig och stelnar i oåterkalleliga kantiga formationer. PEAB har redan börjat bygga Kamprads "Ikano retails" som ska ligga bredvid Ikea i de redan stora köpkvarteren i Kungens kurva. Nya friska 20-tusentals kvadratmeter med bland annat teknikaffärer som Clas Ohlson. Det finns redan minst ett Clas Ohlson i närheten.

Köpfesten inbegriper bägge könen. Glöm aldrig väskdebatten. Elektronik-, bygg- och sportvaruhusen är en enorm del av ruljansen. Det ser likadant ut över hela landet. På tidningen Arkitekturs blogg (7/1 -13) står att läsa om flera nyetableringar. Handelsplatsen Port73 i Haninge ska till exempel bli ännu större och arkitektbyråns projektledare säger symtomatiskt: "Den nya tillbyggnaden ska bli som kyrkan mitt i byn." Det var det tredje.


Och om köpladorna är kyrkan så ligger Vatikanen i New York dit shoppingresorna går i villakvarteren där jag bor. Har du sett glansen i ögonen på en 13-årig flicka som pratar om att få shoppa i New York, London eller Paris? Det är omöjligt att dämpa den köplusten. Det är som att försöka suga tillbaka drogen ur venerna.

Och hur kan jag själv inspirera till nåt annat när jag själv älskar att handla, billigt och ofta? En yllepolo från Anna Holtblad som jag budar hem för ýnka 140 kronor. Unika ljusstakar av Gunnar Ander från Lindshammars numera nedlagda glasbruk. Varje köp för mig närmare den person jag vill vara. Så varje inköp känns också som en utveckling, som att mitt liv förändras. Hur skulle det kännas att ändå stanna upp? Jag vill ta reda på det.

Dan före nyårsafton börjar jag formulera ett löfte. Vintern håller bara på några månader till. Kängorna kommer att hålla. Duffeln får duga. Finkappans foder går att laga. Trosor har jag tillräckligt många. Strumpor likaså. Nylonstrumpor blir ett helvete, men halsduk, vantar, väskor och smink bör räcka. Det är inte som att jag tänker sluta tvätta mig.


På nyårsfesten berättar jag om mina planer. Jag tänker att det är som att sluta röka. Smart att berätta för alla. Hallå alla, vill ni höra mitt nyårslöfte:

Det här året tänker jag bara köpa livsmedel, drivmedel och färdmedel. Men inget annat. Jag slutar shoppa. Det är planen.

Jag avregistrerar nyhetsmejlen som kommer automatiskt så fort man handlar på nätet. Jag raderar Tradera-appen från min Iphone. Där har jag också helt nyligen installerat ett betalverktyg som heter PayPal. En kvick kamrat som är kopplad till mitt betalkort och bara begär ett enkelt lösenord för att dra summan. När den hade aktiverats blev jag kallsvettig av möjligheterna att ruinera mig.


Jag börjar föra en enkel dagbok, twittra och statusuppdatera. Min äldsta dotter menar att jag har ett stort bekräftelsebehov. På min Facebooksida får jag rätt snart kommentaren: "Hyckleri. Shoppa loss!" Möjligen är det en sorts hyckleri. Jag låtsas vara någon jag egentligen inte är och eventuellt för att vinna sympati, men planen är att jag ska låtsas så envist att jag ska förändras. Jag hatar konsumtionssamhället mer och mer.

Möjligen är det fråga om nån sorts självhat. Men uttrycket "shoppa loss" rymmer en idé om att man skulle sitta fast när det som snärjer oss är ett konsumtionsbeteende där vi, om man ska lämna det privata en stund, tär på jordens resurser.

Nu får det vara slut. Nu räcker det.


Fotnot. Gunilla Brodrej kommer löpande under året att skriva om sitt köpfria år. Följ henne också på Twitter - @brodrej - där hon twittrar under ­hashtaggen #Shopstop13.