Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nej, mordnatten är fortfarande inte över

Blommor på platsen där Olof Palme mördades.Foto: ROGER TILLBERG / STELLA PICTURES
Stefan Lindberg.Foto: OLLE SPORRONG

Stefan Lindberg om utpekandet av Stig Engström som Olof Palmes mördare. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

PALMEMORDET. Mammorna kom in i våra sovrum och sa att Palme var mördad. Småsyskonen var fortfarande för små och mest ledsna för att ”God morgon Sverige” var inställt och att det inte skulle bli något lördagstecknat. Vi, däremot, var tillräckligt stora för att se att mammornas ögon inte heller förstod någonting. Om vad som hänt och om februarimorgonen utanför rutorna och iskylan bort mellan villorna.

Men vi gick till läggen. Och i just de här spalterna läste vi en tid senare P O Enquists första utkast till ”Ett svenskt vintermord”, där han motvilligt närmade sig den omöjliga tanken på ett slags postmodern mördare, som sköt, gick ensam hemåt genom Birkastan och såg människornas gemenskap inne i de upplysta lägenheterna. Som kom hem till sig, tog en cigarett och lade sig på sängen, tittade i taket och tänkte på ingenting. 

Och sen gick det några veckor och mammornas ögon var något mer lättade, men inte mindre rädda, när de sa att de tydligen tagit någon. En 33-åring med hatiska böjelser, en ensam typ. Och sen kom PKK och sen kom Christer och Sydafrika och sen 90000 till. Tills nu. 

Eller?

Gåtan i mitten, det Stig E säger och inte säger, går ju faktiskt att fylla med ett mord.

För här har vi antingen en mördare eller en man som kommer för sent till den mest avgörande händelsen i sitt liv. Som antingen håller i pistolen eller blir vansinnig för att han inte får vara med och leka. Antingen har han mördat eller så har han sett Palme dö (han har kanske till och med närt en sån dröm) och fastnar i vreden inför att vara en av Guds minsta som aldrig tar steget. Och i så fall är Stig Engströms självförträfflighet framför tevekamerorna någonting av dessa två: en mördares förvridna känslokyla eller en man som förlorat sin livsuppgift. 

Men det får vi aldrig veta. 

Ändå är Krister Peterssons version en bra version, den är verkligen det! Men det är bara en version. Ett urval av sånt som passar och ett bortseende från sånt som inte gör det. Som alltid med Palmemordet. Men ja! Gåtan i mitten, det Stig E säger och inte säger, går ju faktiskt att fylla med ett mord. Men i så fall är det lite som om Ove i ”Solsidan” mördat Palme, och han var för jobbig och alla ville bara att han skulle gå hem. Han fejksprang och ringde in till jobbet och skulle fnula med sina utpasseringstider och gav alldeles för exakta uppgifter som han ändrade hela tiden. Och vi pallade inte med honom, ville bara att han skulle åka till Idre och lämna oss ifred.

Och är det som chefsåklagaren nu säger är vi många som trott fel. Jag till exempel. Som är uppfödd med att det enda man kan veta om Palmemordet är att det inte var Christer Petterson, inte PKK och inte jag själv. Men sen skrev jag en roman om honom som mamma syftade på när hon sa att ”de har tagit någon” och så tog jag mig ut ur gyttret med hjälp av ett ögonvittne och lät det få bli Christer. För han passar på ett sätt. Flera. 

Men fortfarande: konditionalis. Kanske, vi antar, förmodligen.

Men i så fall är det definitivt och äntligen inte han, ”blandmissbrukaren från Sollentuna”; han som gick under framför våra ögon i de privata tevekanalerna, men som innan det också han var ett barn, som vi, som vaknade om morgonen till mammors ögon, men ett barn som redan i nioårsåldern kontaktas av det sociala för att han börjat stjäla av kompisar. Och i så fall hade han rätt om sig själv. Han var en dråpare, ja, ingen mördare. 

Men fortfarande: konditionalis. Kanske, vi antar, förmodligen. En mörk frånvaro längst in i våra liv som varken gärningsmannen, Krister Petersson, någon sydafrikansk konspiration eller Gud kan fylla.

Men, som sagt, jag sitter nog uppe ett tag till.

Så sov vidare små syskon, för ingenting har hänt och det finns inte längre något ”God morgon Sverige”. Själv ska jag vara uppe hela natten och gå igenom det här en gång till. Jag ska gå bort igenom vårt kollektiva mörker, jag ska lämna bion, passera korvkiosken och snedda över gatan mot hörnet vid Dekorima. Men ni ska sova när jag gör det och kommer inte att se västgötaklimaxet i mammornas ögon. De säger att de har tydligen tagit någon, men 34 år för sent, och han skulle kanske ha blivit fälld om han inte delat sig i två och låtit sitt spöke springa i väg genom natten och supa ihjäl den del av honom som sprang tillbaks till jobbet och ringde hem. 

Men, som sagt, jag sitter nog uppe ett tag till. De säger här att det var en moderat från Täby och jag får inte ihop det. Eller okej då, någonting gick kanske ihop till slut. Men de fann inte vapnet. Och solen som gick upp över vår barndom värmer knappast några hjärtan i den februarinatt som aldrig är över.

 

Stefan Lindberg är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Om Palmemordet har han skrivit i romanen ”Nätterna på Mon Chéri”.