Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nej, Anna Hellgren jag är inte oanständig

Ivar Arpi Foto: SVD
Flyktingar. Foto: SANTI PALACIOS / AP AP
Anna Hellgren. Foto: Mikael Sjöberg
Jean-Claude Juncker. Foto: OLIVIER HOSLET / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Ivar Arpi svarar Anna Hellgren i debatten om nationalism och globalism inför EU-valet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Om nio dagar är det EU-val. Två visioner om Europa står mot varandra. Å ena sidan ett EU med alltmer överstatlighet, som präglas av legalism, där det alltid finns ett nytt fördrag eller ny konvention som medlemsstaterna har att underkasta sig. Ett Europas förenta stater. 

Å andra sidan ett EU av relativt självständiga nationer, men där man samarbetar om det man inte kan lösa på egen hand. Där ingen yttre makt tvingar demokratiskt valda regeringar att genomföra politik deras folk avskyr. Ett europeiskt nationernas förbund. 

Detta är vår tids stora politiska konflikt. Globalism mot nationalism, som Yuval Noah Harari, Jonathan Haidt, med flera formulerat det. Eller varsomhelstare mot någonstansare, som David Goodhart formulerat det. Eller god mot ond, som många i svensk offentlighet verkar föredra. 

Ihopklumpad med Orbán

Anna Hellgren, redaktör och kulturskribent på Expressen, har nu för andra gången ryckt ut med pennan som svärd i ett försvar för den globalistiska positionen. Förra gången var också i samband med Melodifestivalen, när hon kritiserade mig för att jag tyckte att det var fel att byta ut ”Norden” mot ”jorden” i Sveriges nationalsång. Själv tyckte hon att även den nya, mer globala, versionen var alltför nationalistisk – att det var förlegat att länder ens tävlade mot varandra. (Expressen 1/3 –16).

I sin nya artikel kallar Anna Hellgren mig oanständig, men känner sig inte nödgad att förklara på vilket sätt. Hon nöjer sig med att klumpa ihop mig med Victor Orbán. Det är tyvärr en slapphet vi har fått vänja oss vid i svensk debatt. Är jag oanständig för att jag kritiserar att svenska, och andra västeuropeiska, politiker vill tvinga andra länder att ta emot migranter mot deras uttalade vilja? 

På vilket sätt skulle det öka sammanhållningen i EU? Hur rimmar tvång och brösttoner med att EU sägs vara ett fredsprojekt? Och på vilket sätt motarbetar något sådant det som kallas högerpopulism? 

Avskaffa asylrätten

Men jag är i gott sällskap. En majoritet av svenskar har åtminstone sedan 1990-talet ansett att migrationen till Sverige är för stor. Migrationen har aldrig varit populär bland Europas folk och är det ännu mindre efter migrationskrisen 2015. Vi är många som är ”oanständiga”.

I flera år har jag argumenterat för att avskaffa asylrätten i sin nuvarande form. Den är utformad på ett sådant sätt att den får människor att riskera livet i skrangliga båtar på Medelhavet. De som ändå lyckas ta sig hit är sällan de som enligt UNHCR behöver skydd allra mest. 

De som kommer är sällan flyktingar i egentlig bemärkelse. Migrationen är inte bara impopulär i mottagarländerna, den är heller ingen bestående lösning på de omständigheter som människor väljer att lämna. Det är inte en oanständig tanke att Europa inte är till för hela världen, att inte heller Sverige är det. 

Hot mot EU-projektet

Att som Anna Hellgren påstå att EU är lika demokratiskt som de nationella församlingarna är helt enkelt inte sant. Man kan säga mycket om Victor Orbán, men hans parti Fidesz har i tre val sedan 2010 fått egen majoritet i parlamentet. Det är demokratisk legitimitet, alldeles oavsett vilka illiberala reformer han genomför. Man behöver inte gilla vad han gör med Ungern för att erkänna detta. 

Men ingen europeisk väljare har valt Jean-Claude Juncker, EU-kommissionens ordförande. Han hade ingen demokratisk legitimitet i ryggen när han i augusti 2016 kallade nationsgränser för den ”sämsta uppfinningen någonsin” (Independent 22/8 –16). Det är tondöva globalister, eller vad man nu föredrar för term, som Juncker som har den verkliga makten i EU, inte Victor Orbán. Det är dessa som i sin gränslöshet, både vad gäller ideologi och maktambitioner, hotar EU-projektet.

 

Ivar Arpi är ledarskribent på Svenska Dagbladet.

I tv-spelaren högst upp i artikeln visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Veckans gäst är artisten Pugh Rogefeldt, mottagare av årets Cornelis Vreeswijk-stipendium på 750 000 kronor. Programmet finns också som podcast.