Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Negar Josephi: Farlig relativisering på scen

KONTROVERSIELL PJÄS. Johan Ulveson (Adolf Eichmann) och Philip Zandén (domaren) i "Samtal före döden" som hade premiär i helgen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.
Negar Josephi.
Foto: Mikael Sjöberg
Adolf Eichmann.

Förintelsen relativiseras på en av de största teaterscenerna i Sverige.

Negar Josephi om ett farligt misslyckande på Stockholms stadsteater.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Den 2 april 1961 då rättegången mot Adolf Eichmann inleddes var Israel ett land i psykos. Många hade inte bearbetat det som de hade överlevt. Fokus hade varit på att börja ett nytt liv i ett nytt land. Ben Gurion hade sagt att man skulle titta framåt och bygga upp det nya.

Gamla arkivfilmer visar människor som vittnar medan Eichmann sitter bakom en glasbur och pressar ihop läpparna. Vittnen som svimmar och bärs ut. Trots att de befinner sig i Israel och inte längre i Europa ser de skräckslagna ut.

"Under Eichmann-rättgången i Jerusalem lät en del människor inte sina barn gå ut. Det var förskräckligt. Gatorna var tomma. Allt kom tillbaka, allt som vi hade överlevt kom tillbaka. Vi var så rädda", berättade en överlevare för mig i Israel. En annan överlevare som hade förlorat hela sin familj i koncentrationslägret Auschwitz kom till Israel som åttaåring helt ensam. Han kunde inte ens prata om det när jag frågade. Han skakade bara på huvudet.

Ingenting nytt

53 år efter Adolf Eichmanns död sätter Stockholms stadsteater upp "Samtal före döden" skriven av Adam Price och regisserad av Ragnar Lyth. Pjäsen handlar om de två sista timmarna innan Eichmann ska avrättas. En av domarna som har dömt honom till döden i Jerusalem söker upp Eichmann. Det är inte ett möte som faktiskt har ägt rum, utan helt och hållet Prices fantasi.

Men ingenting nytt kommer ur pjäsen. I stället en strid ström av detaljer vi redan känner till: hur man skulle döda judarna, gasen som inte funkade på judarna, leta ny gas för att döda judarna, Cyklon B verkar funka på judarna - hela tiden upprepas "judarna judarna"- en judinna drar av sig klänningen för att rädda sin familj, en gammal jude som darrar av skräck och ska skjutas men vi måste dra ut på förnedringen så mycket som möjligt.

Blodfläckar och urin

I bakgrunden visas svartvita lägerbilder på judar och rummen där judarna "duschade". Blodfläckar och urin på väggarna. Regissören vill att publiken ska vara där, tillsammans med judarna i dessa urinstinkande dödsrum i Majdanek, Treblinka, Birkenau, Auschwitz och alla dessa läger i Östeuropa.

Eichmann förstår inte varför han är dömd till döden. "Men ni då?", frågar han och räknar upp arabiska ortsnamn där vi får föreställa oss att Israel begått massakrer. "Vad är skillnaden?", frågar Eichmann retoriskt. Philip Zandéns domare står nästintill svarslös, hela tiden liksom skamsen. Och strax innan han ska föras ut ur rummet för att hängas frågar Eichmann domaren "Vad tror du ni kommer att göra mot palestinier i framtiden?".

Efter två och en halvtimme med detaljer och vältrande i Förintelseförnedring inser jag att pjäsförfattaren och regissören inte har fattat något av det som de har skrivit och satt upp. Skillnaden?

Förintelsen relativiseras

Ett folkmord där man samlade in barnskor, människors tänder och människors hår till peruker. En och halv miljon barn dödades under Förintelsen. Man kan tycka vad man vill om ockupationen och illegala bosättningar - men har dessa dåd begåtts under Mellanösternkonflikten?

Förintelsen relativiseras alltså på en av de största teaterscenerna i Sverige. Människor tar ett glas vin i pausen, applåderar och går hem. Är det så konstigt då att svenska judar anklagas för krig och ockupation i Mellanöstern? Att judiska församlingen inte sällan måste ställa in alla sina aktiviteter på grund av hot?

Strax före premiären på "Samtal före döden" kom det ut att Benny Fredriksson, vd för Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, inte tänker låta konstnären Makode Linde använda den titel han vill ha på reklamaffischerna för sin kommande utställning.

Fredriksson anser att titeln kan legitimera rasism. Men att jämställa Mellanösternkonflikten med Förintelsen är alltså inget problem för teaterchefen.


Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.