Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Liljevalchs vårsalong roar och imponerar

<p>Revansch. Textilkonsten firar triumfer, här en av Saligias sju dödssynder.</p>Foto: Liljevalchs

När Vårsalongen 2016 invigs är det mitt i stan på Brunkebergstorg. Via en bygghiss inredd i plywood når vi elfte våningen där Liljevalchs provisoriskt huserar med oslagbar utsikt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST

Vårsalongen 2016

Liljevalchs c/o Malmtorgsgatan 8, Stockholm, till 10/4

I år består juryn av Lena Cronqvist, Maria Miesenberger och Berit Lindfeldt, alla konstnärer - och hurra säger jag, för visst märks det i urvalet! När konstchefen Mårten Castenfors presenterar årets vårsalong förklaras att i en sådan här omvälvande politisk tid tenderar konsten att söka sig inåt, varpå den politiska konsten i stort uteblivit. I stället är det främst måleri vi möts av, alltifrån storslagen realism, prydliga akvareller och lekfulla kollage.

Och kanske är det verkligen så att man nu längtar efter en konst som i stället för att beröra vår brinnande värld koncentrerar sig på det allra närmaste: kroppen och staden. Men jag tröttnar snabbt på de snygga eller roliga stadsteckningarna av pastelliga höghus, eller de rosasvulstiga kropparna som breder ut sig, antingen köttiga som Desirée Burenstrands eller kallt svala som hos Alexander Creutz.

 

LÄS MER: Allt om Liljevalchs vårsalong 2017

Vårsalongens stjärna

I stället är det textilierna som är showens stjärna, som stjäl i väg en från en skiten samtid till något helt drömskt, ystert och hjärtskärande. Jag vill stå och titta på Inga Britt Hjärtbergs fyra broderier "En pensionärs dagbok" i timmar, titta på varje litet stygn som tillsammans bildar små impressionistiska dukar, med landskap lika oroande och poetiska som Noldes. Det är något i det rent taktila, och hemtrygga som tycks bo i textilier.

Det traditionellt nedvärderade materialet lyckas ta revansch i dessa lokaler och till och med tränga ut det mest storslagna måleri. För även om Nick Alms dukar är imponerande, fastnar jag längre vid Astrid Bäckströms porträtt av Ellen Key, Eva Olanders mjukt skuggiga väv, eller varför inte Saligias stafettbroderi över de sju dödssynderna? Så långt ifrån den strama återhållsamhet man annars möts av är det precis vad Vårsalongen ska vara: oväntat, plottrigt, underhållande och lite skevt.