Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nazisterna var inte de första som mördade judar

Historikern Götz Aly. Foto: ANDREAS LABES / DAIDALOS
"Europa mot judarna 1880–1945".
Förstörelse av Torahrullar under pogromerna i Ryssland 1881. Foto: JEWISH CHRONICLE / HERITAGE IMAGES /IB / IBL BILDBYRÅ [DOWNLOADED]
Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: OLLE SPORRONG

Med nationalismen föddes också det organiserade judehatet.

Joel Halldorf läser en viktig bok om Europas mörka hjärta.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. När jag gick på högstadiet – detta var på lasermannens och Ultima Thules tid – var det ganska vanligt att höra ramsan ”Sverige åt svenskarna” (givetvis följt av ”shalalalala”) i skolans korridorer. Vi som aldrig skrek rasistiska tillmälen himlade med ögonen och vandrade vidare mot våra lektioner. Föga anade vi att vi just hört en sammanfattning av Europas moderna historia. 

För detta slagord löper som en röd tråd genom den tyske historikern Götz Alys fascinerande bok ”Europa mot judarna 1880–1945”. Inte just Sverige åt svenskarna, för Sverige spelar ingen större roll i berättelsen. Men Ryssland åt ryssarna, Frankrike åt fransmännen, Litauen åt litauerna. 

Vad rymmer egentligen en ramsa? I detta fall 1800-talets idé om nationalstaten: att folk och stat bör sammanfalla. Därför är Ryssland ett territorium som tillhör ryssarna. 

Hannah Arendt

De gamla imperierna bestod av en myriad av folk, och därmed många minoriteter. Men från 1800-talet började nationalstaten ta över. Hannah Arendt noterade att det banade väg för ett nytt slags förtryck av minoriteter. Tyskar som bodde i Frankrike störde denna moderna politiska vision. Och det gällde än mer folk som saknade en nation. Som judarna – Europas ”minorité par excellence”, som hon kallade dem. 

Aly följer Arendt, och visar att idén om den homogena nationalstaten gödde en antisemitism som i en förlängning möjliggjorde Förintelsen. Detta är bokens huvudtes. Men Aly gräver också ett spadtag djupare och avtäcker idéernas materiella bas: Det var ekonomin som gjorde dem attraktiva. 

Det sena 1800-talet var ekonomiskt och socialt omvälvande. Industrier ersatte jordbruk och allt fler flyttade till städerna. Många i den kristna majoriteten hade svårt att finna sig till rätta i denna nya värld, och kastade avundsjuka blickar på en minoritet som verkade lyckas bättre. Judarna framstod som ”profitörer på moderniseringen”, som en historiker uttryckt det. Århundraden av diskriminering hade tvingat flera av dem att lita till utbildning, affärer och hantverksskicklighet. Nu premierades sådana förmågor. 

 

LÄS MER – Joel Halldorf: Vem vill dö och döda för Sverige?

Nazister

Den moderna antisemitismen var alltså ursprungligen ekonomisk. Judar skulle diskrimineras, fördrivas eller mördas så att majoriteten kunde ta deras arbeten – och gärna också deras ägodelar. Efter första världskriget fick denna bas en ideologisk överbyggnad. Majoriteten kompenserade sitt bristande självförtroende genom det uppblåsta och arroganta pratet om ”äkta” ryssar och rumäner, skriver Aly. 

Judepogromer var skrämmande normalt i det moderna Europa. Mellan 1918 och 1920 skedde över 1500 stycken med tiotusentals offer i bara Ukraina. I Grekland, Ryssland, Litauen och Ungern hetsade de styrande mot judarna och utelämnade dem till mobbarnas vrede. 

Denna utbredda europeiska antisemitism har, paradoxalt nog, tenderat att hamna i skuggan av nazismen. Förintelsen var ett brott av en aldrig tidigare skådad magnitud, men nazisterna var inte de första som mördade judar. Och när de väl började hade de god hjälp av andra. 

Alys visar att nazisternas judehat var kulmen på en lång process. Brottet var unikt, men inte så unikt som vi vill föreställa oss. Nazisterna knöt an till idéer och metoder som var spridda i Europa. Dessutom behövde de medhjälpare för att genomföra sitt diaboliska projekt. I många ockuperade länder fanns lokala politiker som byggde ghetton, byråkrater som organiserade uppsamlingsplatser, poliser som skötte själva hopsamlandet och en befolkning som inte bråkade eller gömde judar. När det saknades – som i Danmark – bromsades hjulen, och många judar räddades.  

Antisemitism

”Europa mot judarna 1880–1945” är ett imponerande arbete. Det präglas några av historieskrivningens finaste dygder: tålamod, noggrannhet, ödmjukhet och en tilltro till läsaren. Aly skriver om den moderna antisemitismen, men visar också, utan alltför många pekpinnar, på detta kapitels plats i den stora berättelsen om Europa. 

Europas historia skrivs ofta som en kurva som ständigt pekar uppåt, oavsett om det gäller ekonomi eller humanism. 1900-talets katastrofer betraktas som tillfälliga avvikelser och förklaras gärna med historisk eftersläpning. 

Men detta går inte ihop med den historia Aly berättar. För det första visar han att den moderna antisemitismen är just modern. Den bygger inte på medeltida fördomar utan formuleras med moderna ekonomiska, sociala och politiska argument. Till och med antisemitiskt sinnade präster använder modern retorik. 

För det andra visar Aly hur djupt antisemitismen är sammanflätad med allmänna trender i det moderna Europa. Nationalstatstanken motiverade den strävan efter homogenitet som trängde ut judarna. Demokratin gav den folkliga antisemitismen politisk makt. Ekonomisk rörlighet gjorde att människor uppfattade judarna som hinder för sin egen framgång.

Hitler och Förintelsen

Förintelsen är unik, skriver Aly, men den var den unika konsekvensen av en rad faktorer som inte alltid var unika för nazismen. Det sägs ofta att man inte ska jämföra med nazismen: Ingen politiker kan liknas vid Hitler, ingen katastrof vid Förintelsen. Men vi måste kunna jämföra den med oss själva, annars blir det omöjligt att lära av historien. Vad säger denna katastrof om Europa? Hur är vi i dag annorlunda än det tidiga 1900-talets antisemiter? 

Kanske har nya katastrofer förhindrats av att politiker insett att Förintelsen var ändstationen på en lång vandring? Därför aktade sig Europas politiker länge från att ta ett enda steg i den riktningen. Det fanns – notera tempus – en tyst kunskap som gjorde att man undvek att hetsa mot minoriteter, skylla ekonomiska svårigheter på människor som inte hörde till ”folket” eller ställa grupp mot grupp. I bästa fall kan Alys bok bidra till att väcka denna kunskap till liv igen.  

Det paradoxala är att samma faktorer som byggde Europa också bidrog till att rasera det. Är vi medvetna om denna tvetydighet – att det som bär projektet också kan slå det i spillror? Detta är Europas mörka hjärta: Ekonomin som alltings mått. Byråkratiseringens förmåga att avhumanisera och förskjuta ansvar. Idén om nationalstaten. Drömmen om homogenitet.   

Sverige åt svenskarna. 

 

 

LÄS MER – Joel Halldorf: Mer islam är bästa botemedel mot terrorn

 

 

SAKPROSA

GÖTZ ALY

Europa mot judarna 1880–1945

Daidalos, 365 s.

 

 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Biskop Lewi Pethrus".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!