Min största dröm som tolvåring var att vakna upp som 30-åring. För då skulle man inte tvingas spela brännboll. Nästan alla sociala aktiviteter, men främst sådana där jag skulle bevisa min könstillhörighet, fyllde mig med fasa. Att äldre hela tiden ville påpeka hur fantastisk tonårstiden var kändes som ett grymt hån, särskilt när tanken på romantisk interaktion med det andra könet väcktes.
Jag visste att mitt misslyckande skulle bli dubbelt. Jag skulle aldrig fånga en lyra och jag skulle aldrig få stånd av en tjej.
Alla dessa nojor försvann när jag som 15-åring kom ut som bög. Plötsligt kunde jag göra det som alla tonåringar drömmer om - hitta min identitet. Min kom med ett färdigt kit av musik, filmer, tidningar, kläder och en egen flagga. Jag kom till och med ut en andra gång, tre år senare i en insändare i lokaltidningen. Jag älskade verkligen att vara bög. Nu är jag över 30, och undrar om det är dags att släppa min gaysnuttefilt - och växa upp.
Bara det senaste året har det kommit en rad uppmuntrande nyheter kring hbt-rättigheter. Jag har som programledare för P3:s utrikesmagasin "Korrerapporten" kunnat rapportera om hur Frankrikes president Hollande infriat sitt vallöfte om att införa homoäktenskap, om hur Sydafrika haft sitt första traditionsenliga bröllop mellan två män, och hur USA:s högsta domstol kommit fram till att en lesbisk änka diskriminerats när hon tvingats betala högre skatt än sina heterosexuellt gifta likar.
Det senare landet är särskilt intressant. Jag märkte hur mycket som har förändrats mellan de två presidentval som jag bevakat. År 2012 kändes det helt naturligt att i republikanska Arizona säga att jag var gay married - och bara mötas av ett avslappnat grattis.
Men 2008 mörkade jag min sexuella läggning även i de mest liberala områdena av USA. Går vi tillbaka ytterligare en mandatperiod var George W Bush kampanj mot gayäktenskap en viktig del i hans omval 2004.
Några år tidigare, i slutet av 90-talet, var jag tonårig utbytesstudent och intervjuade en demokratisk kampanjstrateg, som hade sett sina kandidater åka på storstryk om de antogs för att vara antikärnfamlij. Han sade: "Hendrick, nothing will happen on the gay rights front in 10-15 years."
Han hade fel. Mycket hände, men han hade rätt i att det är nu som opinionen svängt. På ett rekordartat sätt. Aldrig har så många människor bytt åsikt i en fråga så snabbt.
Och det är framför allt unga människor som tycker att det är självklart att två personer som älskar varandra ska få gifta sig. En studie om svenska 00-talister visade att en av de viktigaste värderingarna som de förpubertala intervjuobjekten delade var att man fick vara sig själv. Det kanske kan förklara populariteten hos genderbendande Yohio.
Visst uppstår en backlash när homofobin eldas på av kristna i Uganda, Putin i Ryssland eller den nyväckta konservativa gräsrotsrörelsen i Frankrike.
Ändå känns riktningen tydlig - i samtidens mest utmärkande medborgarrättskamp håller gayrättsrörelsen på att segra. Det betyder inte att vi är där än, inte ens i Sverige. Jag är så klart medveten om att jag skriver från den privilegierade storstadsbögens position, men för första gången kan vi säga till det där tjatande barnet i baksätet som frågar om vi är framme än, att ja, nu ser vi i alla fall målet runt kröken.
Hur går det för vinnare - kan man segra ihjäl sig? Det finns anekdotiskt stöd för att antalet medlemmar i organisationer som arbetar för äktenskap för alla minskar när reformerna väl är genomdrivna, som i Nederländerna och Kanada.
Men gaykulturen hotas också på ett annat sätt - av tekniken. Historiskt har gaykulturen liksom andra minoriteter gynnats av exkludering, i att man fått bygga upp en egen kultur och mötesplatser. Detta kan ha varit extra viktigt för en kultur man inte föds in i, utan där nya bögar och flator måste lära sig av äldre.
Men nu hotas en del av kundunderlaget till dessa fysiska rum, gaybarerna, när de som egentligen bara vill ligga kan hitta varandra på nätet. Och i en mer experimenterande tid uppluckras gränser - måste du gå i Prideparaden bara för att du har killsex på Grindr ibland?
Fragmentiseringen ökar när stora symbolfrågor som kunde ena heterogena allianser vunnits. Särskilt med tanke på att de symbolfrågor som vunnits - som rätten till att bilda familj, i grunden är rätt konservativa och självuppoffrande, och inte alls de utlevande normer som sexualrevolutionärer hoppats på. När rika moderatbögar fått rätt att adoptera barn, hur sugna kommer de att vara på att kämpa för queeraktivisters hentoaletter?
Så i ruinerna av en identitetskonstruktion som angrips av yttre och inre krafter är det kanske dags att dra slutsatserna av framgången och komma ut som assimilerad? Kan man erkänna hbt-rörelsens historiska nödvändighet och bedrifter, men också inse att den på vissa sätt spelat ut sin roll?
Enkelt uttryckt: homosexandet var inte en fas, homosexualiteten var det.
När jag läser vad jag precis har skrivit känns det oerhört. Jag vet inte om jag helt tror på det, eller framför allt vill tro på det. Skulle jag inte vara bög längre?! *panik*
Men låt oss leka med tanken - vad skulle hända om jag släppte min gayidentitet? Privat ser jag ingen större skillnad - jag kommer inte att skilja mig från min man. Eventuellt kommer några tillfälliga kontakter att gå förlorade, men inget värre än att typ gothare växer upp och slutar sminka sig.
Yrkesmässigt hoppas jag att inte så mycket förändrar sig. Jag har nog haft fördelar av att vara öppen bög i medielandskapet, och till vissa näthatares förtret kommer jag inte heller att sluta bevaka frågorna.
Men en sak skulle jag vilja bli av med - min egen ovana att använda min sexualitet som en sorts slipp-ur-fängelset-kort. Jag som bög får säga än det ena, än det andra eftersom jag är i underläge. Ett sorts förtrycksprivilegium. Det låter än mer hånfullt mot de stora grupper i samhället som verkligen är maktlösa om jag som sitter och talar i riksradiomikrofonen gnyr över hur lite makt jag har.
Jag, och säkert fler med mig, behöver acceptera att vi numera är med i den normsättande gruppen. Vi behöver tänka kritiskt kring frågor om privilegier. Men den andra sidan av myntet är ju att vi lyckades - och det kan du med! Om vi inte erkänner och hyllar samhällsförbättringar så kanske ingen vill kämpa för att förbättra samhället.
Vi som känner oss som en inkluderad del av samhället får inte dra blatteskämt på någon specialkvot, men vi kan visa på en möjlig framgångsväg för andra minoriteter att bli accepterade. Om det är det man vill.
Kanske är den utopiska bild jag frammanar dömd att krossas av händelser vi just nu inte kan förutse, men jag gillar att drömma om böghistoriens slut. Om en dag när homosexualitet ses som en aktivitet, inte en identitet. Som vänsterhänthet - något man hade problem med på 50-talet, men bara man får en specialanpassad sax på dagis så löser sig det mesta.
Och om någon skulle ha missat att ge dig saxen behöver du kanske inte en speciell parad för att komma över det.
Henrik Torehammar