När ska vi försöka förstå våra förorter?

På 1920-talet var den svenska bostadsstandarden en av Europas lägsta. 

I mitten av 1940-talet var 69 procent av bostäderna enrumsbostäder med enkelsäng. Bara var fjärde lägenhet hade tillgång till dusch och/eller toalett. Det tog tid att både modernisera standarden och göra den tillgänglig för fler. 

Det finns gott om berättelser om det utsatta livet i svenska städer under den här tiden.

Per I Gedin skriver om Grego Paulsson

Den verkligheten är tyvärr i stort sett osynlig i Per I Gedins bok ”När Sverige blev modernt” – i grunden en biografi över konstprofessorn och debattören Gregor Paulsson (1889-1977) en av männen bakom Stockholmsutställningen 1930.

Gedin försöker visa att Stockholmsutställningen var ödesdiger för Sverige hela vägen fram till 1972. Där och då påbörjades något som ”inte gick att hejda”, en stil och en ideologi som byggde stadsdelar där ”individualism och humanitet inte fick någon plats”.

Bortsett från några ”milda” funkisområden som Fredhäll, Kristineberg och Gärdet i Stockholm förkastar Gedin det mesta som byggdes efter 1930 som något som folket inte ville ha.

Man kan för all del diskutera folkets önskemål vad gäller estetik och stadsbyggnadsform. Det fanns parallella rörelser under 1920-talet som hade kunnat blomma ut och bli den förhärskande idén om hur städer skulle byggas.

LÄS MER – Dan Hallemar: Facebookgruppernas grannsämja slår över i främlingsfientlighet  

Men att säga att humaniteten inte fick plats är lite magstarkt. Många önskade nog såväl sovrum som toalett, kanske till och med ett badkar. Och kanske önskade också de som – oavlönade – arbetade i bostädernas kök en rimligare planering för att utföra sitt arbete.

Gedin lyfter gärna fram alternativen, som trädgårdsstäder med småhus som växte fram under 1900-talets första decennier. Men bortser samtidigt från att det marknära boendet också blev en central del i det moderna projekt som han kritiserar. Småhus- och självbyggerirörelsen, liksom katalog- och typhusbyggandet, är lika mycket en del i detta moderna projekt som flerfamiljshusen. Under 1960- och 1970-talet skulle detta boende också kraftigt subventioneras, vilket är en av orsakerna till de segregerade och bilberoende städer vi fortfarande lever i.

Synen på miljonprogrammet präglar berättelsen

Det är synd att bokens huvudperson, den mycket intressante Paulsson – en man som tycks så tidstypisk i sin trivsel i den borgerliga värmen, men med en brinnande längtan efter opposition och förändring – delvis drunknar i författarens avståndstagande från de stadsmiljöer som byggdes mellan 1930 och 1975.

Det tycks som att det framför allt är byggandet av och synen på det så kallade miljonprogrammet som präglar Gedins berättelse. Stora stadsdelar, ofta vid kollektivtrafikpunkter och i natursköna omgivningar, som enligt Gedin var ett ”misslyckande redan från början” och innebar att ”de ursprungliga idealistiska tankarna om att bygga för friskare människor glömdes bort”.

LÄS MER – Dan Hallemar: Våra hem är ingen vara, Airbnb  

Det är trist att det fortfarande ska vara så att man antingen måste vara försvarare av detta stadsbyggande eller motståndare. Det är en inställning som inte bara påverkar hur vi skriver historien utan också präglar synen på hur vi i dag tar oss an de utmaningar som finns i hela staden.

I grunden behöver vi förståelsen för platsen, inte fördömandet av den.

Hade Gregor Paulsson fått skriva del fyra i sin magnifika skriftserie "Svensk stad", ett kollektivt trebandsverk av forskare och studenter som fick stort inflytande för vår förståelse av svenska städers framväxt, hade han utan tvivel kunnat ge oss en annan ingång till denna berättelse.

Det arbetet försöker nu många andra utföra. Låt oss hoppas att det snart skapar en grogrund för andra berättelser.

Dan Hallemar är medarbetare på Expressens kultursida, förlagschef på Arkitektur och driver podcasten "Staden".