När sex blir ett medel för självförverkligande

RECENSION. Med andras sexuella eskapader är det som med andras drömmar – de saknar för det mesta allmänintresse, och det av ungefär samma skäl. Absurditeten är liksom inbyggd i aktiviteten, det handlar bara om gradskillnader i galenskapen. Så hur ska man då kunna tala, och skriva, om sex på ett sätt som sträcker sig bortom drömdagbokens självupptagna fascination inför den egna upplevelsen? Helt enkelt genom att acceptera att sex litterärt är helt och hållet ointressant i sig självt, utan bara får mening satt i relation till allt det där andra: identiteten, samspelet mellan människor, politiken, ekonomin, familjebildningen, arbetslivet, guden och nåden.

Det är också i skärningspunkten mellan den sexuella utlevelsen och dessa olika arenor som Jenny Högström placerar sin diktsamling ”Sad life” (en titel som flirtar med Melissa Broders sex- och depressionsessäer i den av Högström översatta ”So Sad Today” men också, vill jag tro, med den trumpska stilfiguren att avfärda allt man misstycker till eller inte förstår som ”sad”). Explicita skildringar av diktjagets sexuella härjningar såväl IRL som på dejtingforum fogas ihop till en större berättelse om sexualiteten som medel för självförverkligande och tidsfördriv, den utlevande singelmammans på en gång fetischerade och ömkade tillvaro i ett samhälle som antagligen är mer konservativt än vi vill låtsas om.

Högströms dikt är närmast provocerande rak, och det är väl just det som är poängen.

”Sad life” rymmer några minnesvärda epistlar, inte minst fastnar jag för den märkligt skruvade Den svenske kentauren. Det mycket göteborgska persongalleriet som bildar fond för många av dikterna blir till sitt eget lilla universum, där Högström i rakt nedstigande led från Bellman och de moderna visdiktarna upphöjer det solkiga till något vackert och de lägsta i samhället till gudar på parnassen. Ändå är jag inte helt såld, av den enkla anledningen att jag uppfattar den poetiska verkningsgraden som låg, ibland obefintlig bortom den brutna högermarginalen. Högströms dikt är närmast provocerande rak, och det är väl just det som är poängen – jag blir ju mycket riktigt också provocerad, så på så vis funkar det. Men nog är det lite slappt? Den gode Bellman rimmade ju åtminstone.

Amanda Svensson är författare, översättare och medarbetare på Expressens kultursida.

”Jag viftade Greider i ansiktet”

Karin Olsson och Magnus Alselind om kulturchefernas muskelskryt och Ivar Arpis inkomst. Succéförfattaren Jens Liljestrand gästar mediepodden och avslöjar sitt värsta minne från Bokmässan.