Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

När luftballongen har kraschlandat

Foto: Skärmdumpar från SVT

När Bea Uusmas "Expeditionen" i förrgår vann Augustpriset i fackboksklassen tyckte många att fel bok vann. Dan Josefssons bok om Thomas Quick-skandalen, "Mannen som slutade ljuga", hade förvisso också varit en värdig vinnare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

De två böckerna har en del gemensamt. Uusmas bok är en analys av Andréexpeditionen 1897 och visar på den märkliga naivitet och övertro på den egna förmågan som drev ingenjör Andrée att ge sig ut på sin ödesdigra ballongfärd. Josefssons bok är på liknande sätt en studie i självbedrägeri.

Och liksom Andréeexpeditionen först blir förklarlig om vi sätter oss in i den pojkboksromantiska mentalitet som präglade mycket av det sena 1800-talets upptäcktsresor, måste man förstå den mycket speciella ställning som psykoanalysen hade under slutet av 1900-talet.

”Mannen som slutade ljuga” är ett lysande grävjobb som löser den stora gåtan bakom Quick-skandalen: hur kunde välutbildade, ambitiösa poliser, advokater och domare låta sig duperas av en tungt missbrukande mytoman?

 

Svaret är att Säters rättspsykiatriska klinik i praktiken fungerade som en sekt, ledd av psykoanalytikern Margit Norell. Hon omfamnade den under 1970- och 80-talet populära tron på att traumatiska händelser kunde trängas bort ur medvetandet.

Med sin drottninglika ledarstil samlade hon en grupp av lärjungar omkring sig, av vilka flera arbetade på Säter. Hennes skugga vilade över hela processen - som terapeut, handledare och modersgestalt till den personal som drev Sture Bergwall att "minnas", först groteska övergrepp i barndomen, sedan en lång serie vidriga mord.

 

I går visade SVT:s ”Veckans brott” Josefssons dokumentärfilm, ”Kvinnan bakom Thomas Quick”, en sevärd kortversion av boken. Den påföljande debatten mellan Josefsson, Leif GW Persson och justitierådet Göran Lambertz, fördes enligt en välkänd koreografi: Lambertz sorglöst leende i sitt stöd för den bisarra process som resulterade i åtta morddomar (varav alla nu rivits upp), övriga arga eller bara uppgivna.

Att justitieminister Beatrice Ask deltog och berättade om den kommission som regeringen nu tillsätter för att gå till botten med haveriet, är förstås positivt. Men starkast intryck gjorde Bergwall själv, som berättade om hur en cocktail av knark och bekräftelsebehov gjorde honom till en del av sekten kring Margit Norell.

I spillrorna från den luftballong som nu har kraschlandat finns inga hjältar. Men något säger mig att det inte var sista gången vi såg den forne seriemördaren i en tv-studio.