Den här hösten har jag tänkt att kvinnokroppen är ett slagfält: ständigt utsatt för motstridiga intressen. Det är lätt att börja tro att en kvinnokropp per definition innebär ett problem. Kampanj efter kampanj i tidningar och sociala medier har dragit och slitit i den, med goda föresatser, men med den kvardröjande känslan att kvinnokroppen är en anslagstavla där alla som vill får klistra upp sina slagord.
Men att vi är fångar i våra kroppar är verkligen ett av naturens taskigaste trick. Oavsett vad medvetandet tycker om saken är vi dömda att bära det i en kropp, som dessutom kan ha en helt egen agenda – de dagar då kroppen inte fungerar som den borde inser man hur hjälplös man är utan dess samarbete.
I Denise Grünsteins bildsvit "Wunder", som nu visas på Galleri Charlotte Lund, framställs kroppen just så: som ett slags bihang av kött att släpa runt på, men inte nödvändigtvis som ett problem. Trots att Grünsteins förvridna kroppsknyten lika gärna skulle kunna extraknäcka som mutanter i en skräckfilm är de mer rörande än äckliga, ja, till och med vackra:
Så här är det att vara människa, tycker jag att de säger. Det här är vad vi får dras med.