Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

När jag dör ska ni bränna mina anteckningar olästa

Mare Kandre (1962–2005).
Foto: OLLE SPORRONG
Martina Montelius.
Foto: FOAD BAGHLANIAN / FOAD BAGHLANIAN/ATLAS FÖRLAG
"Pesthuset".

Mare Kandres efterlämnade pjäser visar att hon hade blivit en utmärkt dramatiker. 

Martina Montelius bryter sig in i ett av de författarskap som betytt mest för henne.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DRAMATIK | RECENSION. “Ångorna löstes sakta upp och fram tittade nu ett par lätt avsmalnade, klargröna ögon (och den närsynt spelande blick som låg förborgad i dessa), en välformad, precis lagom lång och smal näsa, hår som i barndomen i glödvita testar pyrt fram ur ett vackert format pojkhuvud men nu antagit en matt, blygrå nyans, och en alltid lika sällsamt känslig mun med normaltjock överläpp och lätt avsmalnad underläpp.” 

Så beskriver Mare Kandre protagonisten Doré van Patten i romanen “Bestiarium” från 1999. Glödvita. Jag citerar för att ni ska förstå varför Mare Kandre är en sådan författare som får vissa människor, sådana som har den böjelsen, att inte bara vilja skriva, utan svälja, spjälka och omföda språket, och därmed livet självt. 

Gräva diken

Jag var omkring 20 år när jag läste min första Kandrebok, “Djävulen och Gud” från 1994, och jag tror att det var då jag började förstå vad skrivande egentligen är. Kandre jämförde författarskapet med att gräva diken. Ett fysiskt, monotont och stenhårt kneg, olämpligt för den som är rädd om sina finlemmade tassar. 

Sedan Kandre dog 2005 har varsamma utgrävningar pågått i hennes efterlämnade papper. Förra året gav Kartago förlag ut “Punkserier”, en berättelse i serieform om författarens tid som punkmusiker i Göteborg och London. 


Om jag oväntat dör kräver jag att alla mina efterlämnade anteckningar bränns olästa, och att min dator oöppnad lämnas till lämplig miljöstation.

Nu väljer Ellerströms att publicera fem pjäser i bokform, med efterord av teaterförläggaren Charlott Neuhauser. En av pjäserna, “Vilse”, spelades på Kronobergsteatern 1986. 

“Poeten och kritikern” trycktes i tidskriften 90-tal 1991. De tre återstående, “Fyra röster”, “Tre veckor på jorden” samt “Pesthuset”, som också blev volymens titel, har hittats bland Kandres efterlämnade texter. 

Är det rätt att publicera dem? Jag frestas att skriva det här, offentligt, så att ingen missförstår mig: om jag oväntat dör kräver jag att alla mina efterlämnade anteckningar bränns olästa, och att min dator oöppnad lämnas till lämplig miljöstation. 


LÄS MER – Martina Montelius: Det finns barn som hatar sig själva

Teaterpremiär

Jag menar inte att pjäserna inte är bra – jag ska återkomma till dem – eller att jag är emot postum publicering av författares texter. Men jag kan inte låta bli att rysa vid tanken på den plötsligt döda författarens utsatthet. Viljan att vara färdig innan vem som helst får se. 

Att skriva dramatik är något helt annat än att skriva prosa. När en bok är färdig kan författaren vinka av den, men den färdigskrivna pjäsen är bara i början av sitt livsförlopp. 

En pjäs är ett torg som slungas genom luften. Rollfigurerna är alltid där, som tobakshandlaren, grönsaksförsäljaren och tanten som hör röster. Men pjäsen färgas också av alla andra som arbetar med den, på väg mot en teaterpremiär. 


En pjäs är också mycket mer lik poesi än prosa, om man nu ska jämföra genrer. 

När sista repliken är skriven forsar en veritabel bassäng av nya tankefoster över texten. Det är skådespelare, regissörer, scenografer, ljussättare och attributörer, det är sufflöser och assistenter och kostymörer och gårdfarihandlare, höll jag på att skriva – jag menar marknadsförare. 

En pjäs är också mycket mer lik poesi än prosa, om man nu ska jämföra genrer. Textens ekonomi är allt. Och den måste vara stram. Inte ett onödigt andetag. Inga transportsträckor. Det är nog därför Mare Kandre var så synnerligen lämpad för att skriva dramatik, och snabbt förstod hur man gör. 


LÄS MER – Martina Montelius om #metoo: På min teater ska ingen vara rädd

“Aliide, Aliide”

Den tidigaste pjäsen, den som blev spelad, är förstås den mest välskrivna, eftersom den är genomarbetad. Den riktar sig till ungdomar, och handlar om två flickor, en sorts trillingsystrar till den vrenskande huvudpersonen i Kandres enastående roman “Aliide, Aliide” från 1991. 

I pistolskottssnabba, skräckslaget lekfulla repliker sliter och drar Flicka 1 och Flicka 2 i varandra och sig själva, men främst i själva livet och det obegripliga i att överhuvudtaget vara född. 

Det är så pjäsförfattare ofta börjar: med texter där dramatiken finns i orden, med gestalter som kan tolkas som aspekter av varandra. Det är ett sätt att träna på att skriva fram en faktisk människa; man måste börja med att undersöka vilka delar en människa är byggd av, och hur skrivna repliker kan haka i en skådespelares kropp och röst och vakna till liv där, med hjälp av bildspråk och regi. 


De gråsvarta och fuktigt djupgröna landskapen av sten, mossa och ruttnande trä tycktes växa ur hennes ögonhålor medan hon skrev.

När man har tränat länge på det kan man börja skapa människoliv och berättelser direkt ur fantasin, med större frihet. Dit var Kandre på väg. Men hon dog. 

Syskonen Brontë

De ospelade pjäserna letar fortfarande i sig själva, som pjäser behöver göra innan de är färdiga. “Fyra röster” handlar om de skrivande syskonen Brontë. De tre systrarna sitter i prästgården i Yorkshire och väntar på sin plågade bror Branwell, som förstås sitter och super på någon pub. 

Kandres inlevelse i miljön är total, på ett närmast rörande sätt; den som läst hennes böcker vet hur hon älskade gotiken, hur de gråsvarta och fuktigt djupgröna landskapen av sten, mossa och ruttnande trä tycktes växa ur hennes ögonhålor medan hon skrev, hur hon lät oss glufsa i oss knastertorra, ivrigt plågade röster och åtbörder med hålig träslev från 1800-talet. 

Det underliga är att hon lyckades göra det helt utan att bli tillgjord. En sämre författare hade fått alltsammans att kännas som någon sorts lajv. Inte Kandre. För hon var tillräckligt sträng. 


LÄS MER – Martina Montelius: Jag kan inte räkna alla gånger jag kallats hora

Klaustrofobi

Både “Fyra röster”, “Pesthuset” och “Tre veckor på jorden” är präglade av att Kandre springer genom dem med pannlampa på huvudet. Replikerna omgärdas ofta av tre punkter… personerna letar… inte efter orden så mycket som efter innehållet. 

Det är författarens muttrande och trevande vi ser, hennes säkert irriterande fixering vid att kartlägga sin egen terräng. Den sortens arbete är mycket privat, vilket får mig att känna mig som om jag brutit mig in i någons lägenhet, och personen är hemma, men har ännu inte upptäckt mig. 

Men när vi nu öppnat dörren till de här pjäserna kan vi inte stänga den igen. Någon kommer att se sig nödgad att sätta upp dem, det sätter jag mitt liv på. Börja gärna med “Pesthuset”, i vilken Kandre sänker sin språkliga stavmixer i några av sina favoritämnen: påtvingad gemenskap i klaustrofobisk miljö, hot om pulvrisering samt en otäck, gravt behövande liten pilt. Det är bara att börja repetera. 



DRAMATIK

MARE KANDRE

Pesthuset och andra pjäser

Ellerströms, 247 s. 


Martina Montelius är dramatiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är "Ibland är man lessen ibland är man glad".

Läs fler texter av Martina Montelius här.