Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

När ett barns nej är ett stort fett ja

Daniel Sjölin som nejbarn. Foto: Privat.
Ensambandyspelaren, ca 1987.
Att våga vara med fast man inte kan. Foto: Daniel Sjölin.
Daniel Sjölin Foto: OLLE SPORRONG
Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN

Frölunda tog SM-titeln, Leksand tog sig upp i SHL och till helgen inleds ishockey-VM.

Daniel Sjölin skriver om ett hockeytokigt nejbarn som vägrade åka skridskor.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA | ISHOCKEY. Duckar bakom laptoppen när hockeypapporna upptäcker mig i cafeterian. De är lika väldiga på sina skridskor som brutala i sina käkvinklar.

”Hallå där, du då?!”

Skvisar kvidande mazarinen i min bleka kulturhand. Vem? Jag?

Jag har käftat med Norman Mailer utan större darr på rösten. En lång resa för den som växte upp som allitterat till följd av könsrollsmönster för pojkar. Men i den här situationen finns inget att hålla sig i. Det handlar om hockey. 

Högaktar du Mare Kandres  roman ”Aliide, Aliide” från 1991 är sannolikheten stor att du som jag var ett nejbarn. Romanen inleds med en flicka som säger nej nej och sjufaldigt nej till världen. Världen är skräckinjagande och människorna genuint opålitliga. Stoltheten är det enda man kan försvara sig med.

När jag var tolv började ångern äta mig.

Det blev aldrig att jag lärde mig åka skridskor. Jag vågade inte – för jag kunde inte. Argumentet att ”alla ramlar i början” var verkningslöst. År ut och år in stod jag i stället på vårt trädäck, med ett enormt hockeyintresse, och spelade VM mot farsans tomma gummistövlar – medan kamraterna snubblade, vinglade, skrinnade och till slut flög runt på rinkarna. 

Ensambandyspelare, ca 1987. Foto: Daniel Sjölin Privat.

När jag var tolv började ångern äta mig och jag försökte komma ikapp i smyg, men då kom tre isfria vintrar i rad. Det blev inget. Först när jag som vuxen åkte på en utbrändhet, avsatte jag en vinter till att åtminstone lära mig grunderna i ett ensligt kvällshörn på IP. Hjärnan liksom knöts upp när jag fick vinglig styr på baklänges överklivningar.

Litteraturen erövrade jag som vuxen; varje bok är en bortamatch. Någon hemmaplan har jag inte.

”Hörrö. Hade inte du anmält dig också?”

Men med skridskor är det precis som med litteratur. Får man det inte med sig från barndomen, sätter det sig aldrig i grundreflexerna. Jag ser ganska direkt om en romanförfattare, särskilt debutant, vuxit upp med eller utan barndomsläsning, med eller utan bildningsbakgrund.

Mare Kandres ”Aliide, Aliide”

”Jo, du har ju anmält dig! Klart du ska ha matchtröja.”

Litteraturen erövrade jag som vuxen; varje bok är en bortamatch. Någon hemmaplan har jag inte.  Där skulle hockeyn ha funnits, i stället blev det en liten livssorg . Att man var en sån idiot, så fåfäng och stolt och nejaktig. Tänk allt kul jag missade.

Jag stod på läktaren och fågelholksgapade åt detta obegripliga mod.

Med allsköns fjäsk och mutor har jag förstås fått ut samtliga av mina ungar på isen, om än utan klubba och puck. Fast en av dem fick i vintras för sig att bambikalva fram till totala främlingar i ett hockeylag som spelat ihop i flera år. Hon snubblade, reste sig, snubblade igen. Jag stod på läktaren och fågelholksgapade åt detta obegripliga mod.  Detta ja till människorna. 

Den som vågar säga ja till människorna. Foto: Daniel Sjölin.

”Nu kör vi gubbar!”

Så plötsligt står – jag? – i båset. I fladdriga kulturbrallor utan skydd och med kardborreknäppta turistskridskor. Det är avslutning: föräldrarna mot Göta Tranebergs tjejlag. Papporna har full skyddsmundering, störtkrukor från nåt av världskrigen, Bauer-läder och skägg på det gamla viset, det som vuxit utan spegelns hjälp. 

Jag befinner mig i chock. Jag vet inte vart mitt liv ska ta vägen efter det här.

Jag ingår i andrafemman.  Orgelmusiken spelar.  Med en sjuårings hjärtfladder darrar jag ut på isen. Vi ställer upp till tekning. Pucken släpps. 

Att vara den tveklös svagaste länken. Och ändå ingå i teamet på samma villkor som alla andra. Att vara den som tar sig rätten att få vara med. 

En timme senare har jag spelat mitt livs första hockeymatch. Jag befinner mig i chock. Jag vet inte vart mitt liv ska ta vägen efter det här. I 35 år hade drömt om hur det skulle vara. Och så var det så här?

Det var det roligaste jag gjort i hela mitt liv. 

 

 

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.

 

I tv-spelaren högst upp i artikeln visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Danska Akademiens Marianne Stidsen och Jens Liljestrand, Expressen, diskuterar metoo och rättssäkerheten. Programmet finns också som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!