Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

När ensamheten gör dig galen

Tomas Bannerhed är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras "Lugnet" av Ann Lingebrandt, kritiker på Sydsvenskan. Foto: SOFIA RUNARSDOTTER / WEYLER
"Lugnet". Foto: WEYLER

I Tomas Bannerheds "Lugnet" plågas en modersfixerad man av storstadens främlingskap. Ann Lingebrandt läser en djupt berörande roman om skrämmande vansinne. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Äggen ligger i ett bo på en svåråtkomlig klipphylla, men korparna kan inte göra annat än att ropa uppgivet när deras okläckta avkomma stjäls. Huvudpersonen i Tomas Bannerheds nya roman ”Lugnet” tar hem äggen till sin olagliga samling och tänker att de har något friskt över sig som inte alls påminner om den svärta olycksfåglarna förknippas med.

Fåglarnas ödesdigra ”Krrååh – krrååh” låter som ett eko från Bannerheds förra roman, debuten ”Korparna” som 2011 innebar författarens omedelbara genombrott och välförtjänt tilldelades Augustpriset. Där hördes korpskriken inne i huvudet på fadern, bonden vars oro över gårdens framtid tog sig allt mörkare uttryck medan tolvårige sonen Klas längtade bort från de steniga småländska åkrarna som knappt sett röken av 1970-talets modernitet.

Arvets börda och självförverkligandets pris är teman som flaxar vidare i den nya romanen, som bytt mullen mot asfalten och tagit ett kliv tjugo år framåt i tiden. Visserligen kommer huvudpersonen med det illustrativa namnet Urban Jordlund från Blekinge den här gången och det är modern i stället för fadern som är sinnessjuk, ändå är det frestande att se ”Lugnet” som en existentiell fortsättning på debuten.

 

LÄS MER – Nils Schwartz: Det är åt helvete för mycket fåglar i "Korparna"

Alienation i Stockholm

Här varvas de förbjudna fågelutflykterna med scener från en miserabelt ensam tillvaro i ett likgiltigt Stockholm. Urban har gjort vad han kan för att skära av rötterna till sitt rurala förflutna, men skammen och skulden blir han inte kvitt. De tar konkret form i bunten med brev från den nyligen avlidna modern, skrivna från den psykiatriska avdelningen med det ironiskt klingande namnet Lugnet och fulla med hjärtskärande böner om att han ska höra av sig.

De plundrade äggen blir som en skev spegling av de avslitna familjebanden. Och det är inte det enda uttrycket för Urbans fixering vid allt som har med reproduktion göra. När han onanerar samlar han upp sperman i mammans äggkoppar – och fryser in den, numrerad. Den Camusläsande flickan på Kungliga biblioteket som han faller för börjar han stalka, ända till toalettens sanitetsbehållare.

Frånstötande, visst, men Bannerhed skildrar honom med en hudlös inlevelse som tvingar läsaren att känna med kufen. Språket är inte lika lyriskt uppdrivet som i debuten, men desto mer varierat – från det sakligt registrerande till det emotionellt högstämda – i de olika avsnitt som collagelikt bygger upp berättelsen och stegrar tempot till närmast thrillerartad nivå.

Skrämmande galenskap

Det är en roman som tar risker. Som vågar hålla en sentimental ton som skulle kännas påfrestande kletig om inte dosen av skrämmande galenskap funnits i botten. Som låter tematiken återspeglas i detaljer och dialoger på ett sätt som många gånger är övertydligt symboliskt, precis som huvudpersonens namn.

Ta till exempel samtalen med psykoterapeuten. Där förklaras och analyseras det som sker, som om läsaren inte själv skulle kunna dra sina slutsatser. Ändå ger de snarare ytterligare en botten till berättelsen, lyfter fram hur otillräckliga också de välformulerade psykologiska modellerna är för att få grepp om den mänskliga komplexiteten. Är snacket om att lyssna till de egna behoven egentligen mest en ursäkt för egoistisk individualism? Och vad hjälper det mot den skriande ensamheten?

Nej, den rotlösa människans förtvivlan låter sig inte fångas i en terapisession. Den spränger och river i romanen så att fiktionen lätt kunde ha spruckit som ett skört äggskal om inte författaren skickligt hållit den samman.

Även om Bannerhed strösslat väl mycket med symboliska ingredienser finns en känslomässig kraft i berättelsen som är rent knockande. Jag är både rörd och illa berörd. Det var länge sedan en roman påverkade mig så starkt.

 

LÄS MER – Tomas Bannerhed: Vem var jag att profitera på mina förfäders elände?

 

 

ROMAN

TOMAS BANNERHED

Lugnet

Weyler förlag, 300 s

 

 

Av Ann Lingebrandt

Tomas Bannerhed är medarbetare på Expressens kulturredaktion. Därför recenseras boken av Ann Lingebrandt, kritiker i Sydsvenskan.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!