Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”När det är jul ska man lyssna på country”

Foto: HELEN RASMUSEN
Foto: ALEXANDRA A. ELLIS / NORSTEDTS

Amanda Svensson har i år gjort succé med romanen ”Ett system så magnifikt att det bländar”. 

Nu skriver hon en novell om julen, sorgen, country och att försvinna utan ett spår exklusivt för Expressens läsare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ALT-COUNTRY

NOVELL. När det är jul ska man lyssna på country, det är sen gammalt. Helst ska man sen gräva en grop i trädgården, förutsatt att det inte är tjäle alltså, men det är det ju sällan i Skåne, och i gropen ska man hälla allt man inte längre orkar bära på, gammalt, nytt, spelar ingen roll, ner ska det. Bäst blir det efter tre bärs, benen darrar, svetten lackar, med svetten kan man sen lacka paketen, för lack som lack am I right. Sen lägger man sig hursomhelst ner i gropen och bara dör. Ligger där tills tjälen sänker sig nån gång strax efter nyår, ligger där tills isen spricker och såren läker, ligger där tills påsk och på tredje dagen återuppstånden, likt allas vår idol Jesus. No depression. 

Det var farsan som lärde mig gräva. Han bodde bakom sockerfabriken, lyssnade på Uncle Tupelo och Gillian Welch och jobbade på musikskolan i Burlöv. Som alla började han förstås med lättare grejer, Nashville-soundet och så vidare, men det blev mörkare med tiden. Alt-country kallade han det, den mörka sidan av landsbygden, och det var Arlöv han syftade på då, fast Arlöv efter att morsan stack, Arlöv efter flyktingförläggningen och anpassningssvårigheterna han trots allt upplevde. Hette det julmust eller vintermust, han visste inte, visste helt enkelt inte vad som var rätt, och sen blev det svårt att ens minnas det han en gång vetat, alltså sånt som typ var trädgården låg, ute eller i vardagsrummet, vilken dag som var julafton och vilken dag som var den trettonde bröllopsdagen han inte fick fira. 

 Hur som helst. Jag vill göra helt klart att farsan inte söp, det var inte det som var problemet, och jularna med farsan var följaktligen aldrig några suparjular, inte ens särskilt deppiga, förutom den där sista då som jag tänker snacka om nu. 

Jag hade köpt en ny spade till honom i julklapp på min sista kredit.

Alltså, den var deppig för mig också eftersom jag hade Kronofogden efter mig, lång historia, och med största sannolikhet tjugo år av ensamhet framför mig, klassisk historia, men NO DEPRESSION alltså, det var trots allt farsans valspråk, ända sen 1990 då Uncle Tupelos album med samma namn kickade i gång alt-countryscenen, men vad mindes jag om det egentligen, jag var fyra år då så för mig har det varit hans valspråk sen typ för alltid. Det var delvis därför hans tillstånd förra julen kom som något av en chock. 

Jag hade köpt en ny spade till honom i julklapp på min sista kredit. Alltså, han hade bara en, och vanligtvis turades vi om när vi grävde den där julgropen, men förra året, jag vet inte, kanske var det att jag själv var i dåligt skick eller bara att jag liksom hade en föraning, men jag tänkte att vi nog skulle behöva var sin. Jag kom hursomhelst dit dan före dan, lille julafton, hade spaden under ena armen och systemetkassen i den andra, för när jag säger att farsan inte söp så menar jag så klart inte att han var nykterist, jag menar bara att han inte drack hårdsprit, att han inte drack som Johnny Cash. Alkoholromantiken som strömmade ur högtalarna var ju just det, romantik bara, och några bärs dör man inte av, och inte blir man konstig i huvudet heller. 

Det var nåt annat som gjorde det, jag vet inte vad. De kallade det demens, men det är ju en jävla slaskdiagnos am I right, och hur det skulle kunna förklara vad som hände med gropen, det är mer än jag vet alltså. Jag kom hursomhelst dit med spaden och julölen, loskade på min gamla högstadieskola på vägen från tåget, inte så mycket för att jag ogillat att gå där, för det hade jag inte gjort, faktum var att jag älskat gamla goda Tågarpsskolan på Kal P Dals gata, men för att de gjort nåt skit med den, byggt om hela skolgården och fimpat rökrutan och det kändes ärligt talat som att bli pissad i ansiktet, för det var där jag träffat Valle och nu hade Valle träffat en nyare modell, bokstavligen en modell, hon hade plåtats i både Acne och fucking Filippa K, hursomhelst var det samma historia som för farsan när morsan stuckit tretton år tidigare, och jag tyckte inte om tanken på att historien så att säga upprepade sig. 

Inte för att jag inte beundrade farsan, eller gillade att gräva gropar, men seriöst, jag hade dragit till Stockholm av en anledning. I Stockholm var det kul att vara en hillbilly från Arlöv, nästan sexigt. I Arlöv var det tyvärr rätt trist. 

Vi brukade bara gräva, för grävandets skull.

Ja ja. No depression, tänkte jag. Farsan hade pyntat fint i trädgården som alltid, ljusslingor över hela skiten, jag slängde upp dörren till hallen, för farsan låste aldrig, och bankade med spadspetsen i golvet för att göra min närvaro känd. Det luktade julskinka och glögg och från vardagsrumsstereon skramlade Handsome Family. Allt kändes med andra ord precis som vanligt, så hur skulle jag ha kunnat veta att farsan helt tappat koncepterna? 

Jag menar det här med nutid, dåtid, att han inte längre kunde skilja på vad som var en alternativ verklighet och vad som så att säga var den verkliga verkligheten. Okej att han inte verkade minnas mitt namn på direkten, han kallade mig Marley, som Bob, vilket var otypiskt eftersom farsan bara accepterade en Bob och det var Dylan, men i alla fall, han gjorde det och det var inget nytt egentligen, han hade alltid haft många smeknamn på mig, Måsen, Moppen, Carter (efter June), Bluebell (för att det lät fint), Mira (för att det gick snabbare än att säga Miranda, som är mitt namn). Kärt barn och så vidare. 

Och lille-julaftonskvällen fortlöpte trots allt som vanligt, så jag oroade mig inte nämnvärt. Jag låg i kökssoffan och snackade lite skit medan farsan gjorde sillsallad, vi provsmakade skinkan och spettekakan, vi drack några bärs och spelade några plattor, Son Volt, Whiskeytown, sena Emmylou Harris, ”I see a darkness”  i både Bonnie Prince Billy- och Johnny Cash-versionen, och sen var det dags att gräva. Som vi alltid gör. Som vi gjort varje jul sen 2006, den första utan morsan.

Och det brukade alltid funka, seriöst, man mådde bättre efteråt.

Men det var nu, alltså, som det blev konstigt på riktigt. För av tradition gräver vi gropen i trädgården, det är ju rätt naturligt ärligt talat, och det där med att lägga sig ner i den och dö, det måste ni förstå metaforiskt. Det var aldrig nån av oss som faktiskt närt en sån önskan, och ännu mindre försökt skrida till verket. Jag menar, det hade varit rätt svårt ärligt talat, att frysa ihjäl i en skånsk grop, ens i december, det skulle ha tagit flera dygn tror jag. 

Vi brukade bara gräva, för grävandets skull. Oftast höll vi på några timmar, det brukade väl bli en grop med en sisådär två meters diameter, nån meter djup, och sen brukade farsan säga det där med att slänga all sin skit i gropen, och det var liksom det som var själva den metafysiska försoningshandlingen, som Valle skulle sagt, lite som nattvarden under midnattsmässan eller julottan eller vad fan, den där magiska räddningen som julen väl handlar om. 

Och det brukade alltid funka, seriöst, man mådde bättre efteråt och kunde gå och lägga sig typ lycklig och nästa dag öppnade vi presenter och kollade på Kalle Anka som alla andra och lyssnade på lite mer country och tog kanske en promenadsväng i Arlöv city och gjorde honnör framför den ständigt nedläggningshotade sockerfabriken, R.I.P Nordic Sugar, och så var den julen slut. 

Och grävde gjorde vi.

Vanligtvis var det så det gick till alltså. Men det här året, det här året greppade farsan spaden och stövlade ut i vardagsrummet och började hacka i golvet innan jag ens hunnit fatta vad som pågick. Jag bara låg kvar i kökssoffan och skrollade Valles Instagram för att så att säga fylla på hjärnan med skit att kasta i gropen, i tron att farsan bara gått för att pissa, men när han inte kommit tillbaka efter några minuter och det dessutom hördes jävligt konstiga ljud från vardagsrummet, jamen då gick jag ju dit, och där stod han med stövlarna på och hade bänt upp parketten framför morsans gamla piano och jag fick liksom ta honom i armen för att han skulle fatta att det inte gick att gräva en grop i vardagsrummet. 

För det första var det en dum idé rent allmänt och för det andra skulle han inte komma så långt, med tanke på betonggrunden och så vidare. Men farsan verkade inte fatta ens en så grundläggande grej, i stället tittade han på mig som om jag var ett spöke och sa: ”Det var här jag dödade henne, Bluebell. Det var här jag blev full och tokig och stack ner din morsa med köttermometern. Julen 2005.” 

Men i farsans huvud verkade det liksom inte ha hänt.

Vad snackade han om? Okej att han börjat slira lite på minnena, visst, okej att han inte alltid hade full koll, okej att han utvecklat vissa mindre trevliga personlighetsdrag, något bristande verbala hämningar, en viss oro och räddhågsenhet för det främmande, alltihop lite oroväckande eftersom han bara var sextiofyra, visst, men alltså … ”Du dödade inte morsan”, sa jag i alla fall. ”Hon bor i Helsingborg med han Mats, tandläkaren. Och har gjort sen julen 2005.” Och så tog jag farsan i armen och ledde ut honom i trädgården, för här behövde det grävas, det fattade jag ju. 

Och grävde gjorde vi. Vi grävde tills armarna var slaka och benen skakiga och svetten rann nerför våra ryggar, och i alla fall jag mådde bättre då, fan ta Valle och hans anorektiska modell, tänkte jag, skulle vilja se henne gräva en grop mitt i vintern med fyra bärs i kroppen. Men med farsan vetefan om det var så mycket bättre, för när gropen var klar och jag liksom stod där och väntade på att han skulle säga det där han alltid brukade säga, ”Ner med skiten bara, Mira, släng alla bördor av dig och gå i frid, jamen amen då för fan, no depression”, så sa han ingenting. 

Och när jag liksom buffade på honom med armbågen och harklade mig, en två tre gånger, mer och mer uppfordrande, vände han liksom bara ansiktet mot mig och såg på mig som om han inte visste vem jag var. Och så sa han det här: ”Vad han än kan erbjuda dig, Karin, ska jag dubbla det. Vad han än har som jag inte har kan jag skaffa det, bara du stannar.”

Och sen såg jag ett mörker, och sen såg jag ett mörker.

Och Karin, det fattar ni säkert, det är ju min morsa som packade väskorna en julafton och aldrig kom tillbaka. Men i farsans huvud verkade det liksom inte ha hänt, för plötsligt nöp han mig kärleksfullt i örat, som han alltid brukat göra med morsan men aldrig med mig, och föreslog att vi skulle gå in och ta en sängfösare, och ärligt talat, det var ju bara konstigt.

Så jag ruskade om honom, rätt hårt. Det är jag inte stolt över, och kanske var det fel beslut, men jag ville ju bara att farsan skulle komma tillbaka till verkligheten, häret och nuet alltså, det är det enda man har. Det var ju därför vi grävde den där jävla gropen varje år, för att göra oss av med all gammal skit och börja om på nytt. Så jag tog farsan om skjortärmarna, han var fortfarande stark, stark nog att gräva en bottenlös jävla grop om han velat, och kanske var det faktiskt vad han ville och hade gjort, men i alla fall, jag skrek att nu fick han skärpa sig för fan, det är julen 2018 och allt är förändrat, inget är som det varit men det är okej, det är fan okej! Julmust heter vintermust och sockerfabriken ska slutligen lägga ner för gott och morsan stack för länge sen och Valle försöker knulla alla spår av Arlöv ur kroppen med en bleksiktig blondin från Bagarmossen, men det är fan okej. 

Skrek jag.

Men det tyckte tydligen inte farsan att det var. I två sekunder var han liksom tillbaka, jag såg det, att han såg mig, och gropen, och konturerna av sockerfabriken som jag på riktigt trodde var världens tyngsta, fetaste byggnad tills jag drog till London med Valle och såg Tate Modern, men alltså, jag såg att pappa visste exakt var och vem han var. 

Och sen såg jag ett mörker, och sen såg jag ett mörker, och sen såg jag ett mörker sjöng Johnny Cash från köket, och sen hoppade farsan ner i gropen och försvann.

Alltså på riktigt. 

Men no depression.

Jag vet att det låter sjukt, men det var så det var. Jag vet att folk i gemen inte accepterar att det skulle finnas en sån sak som ett bottenlöst hål, men seriöst, om nån kunde gräva ett så var det farsan. Och nån kropp har de faktiskt aldrig hittat, de som letat, konsensus verkar vara att han gick bort sig bland vindkraftverken och försvann, hoppade från bron kanske, tragiskt, javisst, men tidig demens, den kan vara personlighetsförändrande, det kan gå snabbt, sa de. Känn ingen skuld för att du inget fattade. 

Men jag vet inte jag. Jag såg ju vad jag såg. Ett mörker som öppnade sig som från ingenstans och slöt sig om farsan medan jag stod bredvid med spaden i hand. Och nu har det gått ett år, ett helt jävla år, och jag måste fira jul med morsan och tandläkaren, för nån annan har jag inte kvar. Men no depression. Det är okej, fan. Det måste det ju vara, så djupt som jag grävt sen dess. 

 

Amanda Svensson är författare och medarbetare på Expressen Kultur. Hennes senaste roman är Ett system så magnifikt att det bländar.

Läs kulturartiklar av Amanda Svensson här.