Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

När Astrid Lindgren insåg att hon var grundlurad

Kerstin Strandberg och Astrid Lindgren under författarprotesten 1969.Foto: Olle Wester/TT
Daniel Sjölin.Foto: OLLE SPORRONG

Svensk litteratur kan stå starkare i konkurrensen med andra medier om böckerna blir bättre.

Daniel Sjölin menar att författarna bör göra revolt och ta makten över sin ekonomi. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Varför gick Astrid Lindgren den 23 april 1969 i sällskap av den svenska författarkåren, in på huvudbiblioteket i stan och rensade det från böcker? Där fanns en PO Sundman, en Lars Forsell, en Sara Lidman... ja hela parnassen. Och alla bar de ut trave efter trave. Inget svenskt blev kvar på hyllorna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Jo de hade insett att de blivit grundlurade. Det normala sättet att försörja sig på egen tillverkning av produkter, som hemslöjd eller programvaror, är att man säljer dem. Kanske genom att först förädla saken och packa in den, med hjälp av en mellanhand. 

Det normala är inte att staten tar din förädlade produkt och delar ut den gratis i all framtid till vem som helst. Dels dumpas ju marknaden. Vem vill köpa något för 300 kronor som är gratis rakt över gatan? Den andra nackdelen är att det är väldigt svårt att få ansvar över sin försörjning.

Ju fler böcker du skriver desto större är din chans.

Varför hade författarna gått med på det här? Ja dels av sin välvilja – det är viktigt med demokrati till folket – som om lärare skulle undervisa närapå gratis för att det är viktigt med bildning till folket. Litet knasigt tänkt, men väldigt hjärtligt.

Dels har de blivit lurade att tro att de tjänar på systemet. Att deras böcker finns över hela landet och kan värva läsare. Böcker är ju fysiska saker som ska lagerföras och omhändertas. 

Men helt utan stöldkompensation blev de inte. Våren 1969 får varje författare 6 öre per utlånad bok. Författarna inser att det är strunt. Det är så struntigt att de korvören som en vanlig, konstnärligt anstruken författare tjänar, inte ens betalas ut. De samlas i författarfonden, som du får söka ur, och där man tar från de fula och ger till de fina. Du blir alltså först bestulen på din upphovsrätt, ser din marknad dumpas och sen ska du slåss mot dina kolleger i många år för att bli kompenserad med en bråkdel. Ju fler böcker du skriver desto större är din chans. 

Istället för ett brokigt dårhus har svensk litteratur blivit en funktionell arbetsmarknadsåtgärd.

När debutanten Erik Hågård, vars ”Lilo” jag hyllade här nyss, fattar hur författarfonden är uppbyggd, inser han att han inte behöver jobba lika länge på sin nästa roman. Det viktiga är att den blir klar och klassas som ”kvalitetslitteratur”. Då kommer han närmare ett stipendium. För det är så här man försörjer sig som författare. Istället för ett brokigt dårhus har svensk litteratur blivit en funktionell arbetsmarknadsåtgärd.

Men ska fler köpa och läsa svensk skönlitteratur, behövs incitament att arbeta längre med böckerna för att maximera kvaliteten. Idag, femtio år senare, är stöldkompensationen 1,88 kronor per bok (ingen vidare kursraket direkt), samtidigt som e-boken och ljudboken innebär att den fysiska formen upphävs och en bok är en upphovsrätt mer än någonsin. 

På ett förlag får våra författare kring 30 kronor per bok. Det är vad författare borde få per utlån, allt annat är bullshit. Får de det (med tak uppåt förstås), kan man genast lägga ner författarfonden och låta upphovspersonerna själva ta makten över sin försörjning. De kommer inse att kvalitet lönar sig mer än ”kvalitetslitteratur”.

Fast då behöver de börja med att gå till biblioteket och rensa det. 

 

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.

Har de unga männen lämnat litteraturen?

Är unga män en bristvara i författaryrket, och vad har det i så fall för betydelse?

I detta avsnitt av Kultur-Expressen säger Daniel Sjölin välkommen till författarna Elis Monteverde Burrau och Jack Hildén.