Näpsandet av feminister har blivit kvinnogöra

DEBATT. I detta nu förändrar metoo världen. Internationellt har miljontals kvinnor protesterat. I Sverige har många tusen samlats i sjuttio upprop. 

Andelen flickor och kvinnor som inte kommer att ta mer skit har vuxit lavinartat och borde snart synas även i kampen mot lönediskrimineringen. Women’s lives matter.

Hur kommer metoo att skrivas in i historien? Jag var med när den framgångsrika andra vågens feminism under 1970-talet förändrade samhället i grunden. Men maktens män hade verktyg. Under 1980-talet demoniserades kvinnorörelsen i en förvrängd historieskrivning om manshatande amazoner i en kollektivistisk gråväderstid.

Det var inte första gången. 1880-talets moderna genombrott dumpades i historien som ”skomakarrealism”. August Strindberg utropades som segrare över den tidens amasoner, däribland en litterär gigant som Victoria Benedictsson.

Gemensamt för 1880-talet och 1970-talet var en stark opinion för sociala reformer och feministiska frågor. Skillnaden då var att historierevisionisterna nästan utan undantag var män. Idag har näpsandet av feminister blivit kvinnogöra. Men uppsåtet är detsamma, och det oroar mig.

Som när Aftonbladets förra kulturchef Åsa Linderborg, i ”Året med 13 månader” hävdar att uppropen ”samtliga är från kultur- eller akademikeryrken”. Det är felaktigt. Här finns bygg- och restaurangbranschen (#sistaspikenikistan, (#vikokaröver), skolan (#tystiklassen, #räckupphanden), prostitution (#intedinhora, #utan skyddsnät), funktionsnedsatta (#slutvillkorat), hedersförtryck (#underytan), vårdanställda (#nustickerdettill, #vårdensomsvek), facket (#inteförhandlingsbart). 

Det är uppenbarligen inte den metoo-vittnande delen av arbetarklassen som socialisten Linderborg vill företräda.

I Dagen Nyheter har ledarkolumnisten Lena Andersson i ett par år bekrigat metoo. På fullaste allvar hävdar hon att vår sexualbrottslagstiftning innebär ”politisering”, ”robotisering” och avskaffande av ”rättstaten” (DN 8/12, 2018).

Åsa Linderborg påstår i sin tur att metoo består av ”kvinnor som känner sig förnedrade för att männen som uttryckt önskemål eller tafsat varit alldeles för gamla. Eller för fula.” Alternativt har de känt sig utnyttjade först när ”det första sexet inte ledde vidare”. Linderborg kallar metoo ”gamar runt lik” och allierar sig med Lena Andersson. Åsikten att metoo bara har två spelpjäser: förövaren, som görs till representant för alla män, och det kvinnliga offret, som ”helt saknar ansvar eller handlingsutrymme”, är som snuten ur Anderssons näsa, liksom den ogrundade anklagelsen att metoo ”förvandlat synen på oss kvinnor till några tossor, som inte vet vad vi gör.”

I ”F – en färd” tecknar Katarina Frostenson en identisk nidbild av metoo som ”ett känslomässigt regemente”, en ”affektrörelse”, en ””sedespolis och en ”häxjakt”. En annars omdömesgill intellektuell som litteraturvetaren och författaren Birgitta Holm uppmanar oss ”rättrogna” att utifrån Frostensons hotbild av ”masspsykos” granska oss själva (DN 28/11).

Det som förr ansågs vara ”ett ömsesidigt experimenterande mellan två” leder idag till en våldtäktsdom, hävdar hon i nattmössan. Direkt stötande är hur Holm upphöjer ”F” till en spegel för ”medmänsklighet”. Förbehållen endast de som inte råkat ut för sexuella övergrepp, med Frostensons ord i ”F”: ”förgrämda” ”jungfrur” i ”offerkoftor” och ”maktsugna megäror” som drivs av ”ett närmast primitivt hat mot hanen”.

Jag hör invändningen att jag överdriver Katarina Frostensons betydelse. Den forna diktardrottningen hyllas väl numera enbart av kulturskribenter hon som akademiledamot stipendierat? (Birgitta Holm, Carl-Johan Malmberg, Mikaela Blomqvist) Förvisso, men det kan fort ändras. Litteratur har en profetisk förmåga. Som när Frostenson trosvisst skriver: ”Tiden kommer att ta sig an det här: den här historien, eller berättelsen”.

Hyllarna tycks dela vad Åsa Linderborgs kloka dotter i mammans bok kallar en ”soft spot” för män. Kvinnor tillskrivs de lägsta motiven, män de högsta. Män är realpolitiska, kvinnor är hämndlystna och affektstyrda.

När Åsa Linderborg, som inte verkar tåla framgångsrika kvinnor på sin planhalva, vill bli av med sin chef Sofia Olsson Olsén som har sparkat Fredrik Virtanen och Staffan Heimerson, läcker hon information till tidningen Journalisten, uppvaktar Schibsteds svenska vd, och ber sen sin vän Jan Guillou skriva en text: ”Nu torde Guillou skriva slut på Sofia OO”. Detta sker samtidigt som Linderborg malligt utropar sig till den enda som försvarar pressetiken och rättssäkerheten.

Det finns krafter som vill förringa metoos och kvinnorörelsens betydelse för en demokratisk samhällsutveckling.

Åsa Linderborg anför själv som ett ”mönster” sin svåra uppväxt då ”varje dag var en kamp för att hjälpa pappa hålla fasaden uppe”. Är hennes kritik av metoo bara en hjälpexpedition för att hålla kulturpappornas fasad uppe? Det ser inte bättre ut. I vuxen ålder håller hon sig med ett imponerande manligt nätverk. Åsa Natascha Kalashnikov (hennes alter ego) får sina äldre skrivande herrar att rycka ut för sin lilla ”Pudding”, ”Plutt” eller ”Putte”.

Det är som i en dikt av Kristina Lugn. Utom att det är på riktigt.

Det är inte sagt att metoo kommer att gå samma nesliga öde till mötes i historieböckerna som 1880- och 1970-talen. Den kampanj för att behålla status quo – där maktens män fortsätter att diktera villkoren för kvinnor – som bland andra Katarina Frostenson, Åsa Linderborg och Lena Andersson deltar i, kan förvisso klinga av. Men en viss vaksamhet anbefalles. Det finns krafter som vill förringa metoos och kvinnorörelsens betydelse för en demokratisk samhällsutveckling. Det vore som sagt inte första gången i historien.

Ebba Witt-Brattström är författare och professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.