Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nan Inger Östman tröstade oss utan häst

Barnboksförfattaren Nan Inger Östman prisas av Astrid Lindgren 1987.Foto: Anders Kallersand

Författaren Nan Inger Östman har gått bort.

Nina Lekander minns en serie hästböcker som gav distans till stallets klasshierarki.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Nan Inger Östman (1923–2015) levde länge, var synnerligen flitig och skrev dessutom bra – även för vuxna, nota bene. Därför är det konstigt att hennes frånfälle inte har väckt större uppmärksamhet.

Möjligen beror det på att hon växlade lite fram och tillbaka mellan olika författarnamn och därför blir lite svårare att minnas och söka på. Åtminstone fick jag leta länge innan jag hittade min recension av vuxenromanen "Ett slags sällskap" (1999), skriven under namnet Nan Östman. Jag kom varken ihåg det eller den för att vara hästboksförfattaren Nan Inger ovanligt bleka titeln.

Hur som helst gillade jag "Ett slags sällskap" – en modern brevroman om gamla, bildade och kärlekstörstande människor med viss Elsie Johansson-feeling. Men det är för sina hästböcker som hon blev allra mest älskad, åtminstone av kvinnor i min generation.

 

Så aldrig att jag glömmer "Sedan red jag Dunet", "Att vara flicka och ha egen häst" och "Piglet Ek, var god rid" som kom ut 1968–70 och verkligen hade en egen ton. Den bröt av från såväl de brittiska idyller som nordamerikanska pojkäventyr som vi små bokslukande stallhabituéer var vana vid. Här fanns igenkännligt svenskt snöslask, trilskande ponnyer, dumma klasskamrater och ensam paddockridning i novembermörker.

Samt sist men inte minst en milt ironisk humor, vilken gav en lite tröstande distans till de klass- och könshierarkier som kunde vara nog så hårda i den tidens stall och ridskolor. Kanske i synnerhet för oss småtjejer som aldrig vågade drömma om att få en egen häst. Nan Inger verkade veta allt om det där.