Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nalin Pekgul: Jag lyssnar på hans sång varje dag

Ahmet Kaya var poet, sångare och konstnär av kurdiskt ursprung.
Nalin Pekgul, sjuksköterska och skribent.
Foto: BEATRICE LUNDBORG/DN/TT / DN TT NYHETSBYRÅN

I år var det 20 år sedan en av Turkiets största artister, Ahmet Kaya, och författaren Mahmut Baksi, gick bort. 

Nalin Pekgul minns en förföljelse som aldrig tycks ta slut. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTUR. Sörgården är ett radhusområde som ligger i Tensta. I början av 1990-talet tillhörde mina föräldrar de första med invandrarbakgrund som köpte radhus där. Det är vackert, tyst och lugnt i Sörgården. Kvällen den 12 februari 1999 är jag bjuden på middag hos mina föräldrar. Min nyhetsknarkande pappa måste alltid ha turkisk tv på, för att se vad som har hänt.
Nu ser vi att poeten och sångaren Ahmet Kaya får pris som årets artist. I sitt tacktal säger Ahmet Kaya att han tar emot priset för hela landet. Han passar samtidigt på att berätta att han i nästa album ska spela in en kurdisk sång eftersom han har kurdiskt ursprung. Förskräckta ser vi hur Turkiets främsta kulturpersonligheter och journalister bokstavligen kastar knivar och gafflar på honom. 

Hela salen ställer sig dessutom upp och sjunger unisont en nationalistisk sång som hyllar Turkiets grundare Kemal Atatürk. Folk skriker att Ahmet Kaya är landsförrädare, några går till attack och Kaya förs ut bakvägen från scenen för att han inte ska lynchas. 

Min pappa skriker hela tiden ”titta på barbarerna och de ska föreställa kulturfolk”. Hela min familj är upprörd. Jag blir så skakad av bilderna att jag går därifrån utan middag och utan att säga hejdå. På vägen hem förföljs jag av det jag nyss har sett, men väl hemma berättar jag inte för någon vad som har hänt. Jag klarade inte av att tänka på hur en kulturpersonlighet som ville ha försoning kunde förnedras på det sättet. Det var bäst att glömma och gå vidare.

De frågar om jag vet om hur stor Ahmet Kaya är i dag, vilket jag faktiskt inte visste.

I våras hörde jag några ungdomar i min närhet, födda och uppvuxna i Sverige, prata om Ahmet Kaya. Det visade sig att allihop lyssnar på hans musik. Jag vill imponera på dem, så jag säger att jag har träffat Ahmet Kaya. Ungdomarna skrattar åt mig och säger att jag nog har fått storhetsvansinne. 

Jag blir irriterad och börjar leta bland mina bilder för att bevisa att jag talar sanning. Jag berättar samtidigt att han var vän med min farbror Mahmut som var författare. Kort före sin död besökte Ahmet Kaya min farbror här i Stockholm. Skrattet kommer av sig och när ungdomarna ser bilden blir de riktigt imponerade. De frågar om jag vet hur stor Ahmet Kaya är i dag. Det visste jag faktiskt inte. De säger att alla spelar hans musik i Turkiet och att de stora turkiska tv-serierna ständigt använder sig av den.

Nalin Pekgul, Ahmet Kaya och Kurdo Baksi.
Foto: Privat

Jag frågar min man om han kommer ihåg kvällen när Ahmet Kaya fördes ut bakvägen för att inte lynchas. Så klart han minns. Han berättar att Ahmet Kaya blev dömd för landsförräderi och flydde till Frankrike för att slippa sitta i fängelse. Min man berättar också att det talades mycket om varför den kultiverade publiken uppträdde som den gjorde. Många av journalisterna och kulturpersonligheterna försökte i efterhand förneka att de ens hade varit på plats. Men tv-bilderna visar tydligt hur de deltar i både utbuandet av Ahmet Kaya och sjunger med i den nationalistiska sången.

Av respekt för hans familj valde jag att inte se filmen.

Bara två personer ställde sig utanför mobben och gick i stället bakom scenen för att tillsammans med kökspersonalen skydda Kaya tills polisen anlände för att eskortera honom därifrån. Den ene var en skådespelare och den andre en journalist från en opolitisk tidning. Ingen av dem var politiskt engagerade. När de senare fick frågan varför de agerat som de gjort sa de att det inte var värdigt att behandla en människa så som Ahmet Kaya blev behandlad. De som förnedrade honom var nationalister och kemalister.

I höstas visades en film om Ahmet Kayas liv på svenska biografer ”İki Gözüm Ahmet”). Filmarna hade inte tagit kontakt med Kayas familj som blev arg och inte ville ge producenten tillstånd att använda hans röst. Filmen fokuserar på Kayas vänstervärderingar, men hans kurdiska ursprung får ingen större plats. Det var hans önskan att sjunga på kurdiska som tvingade honom i landsflykt. 

Jag vet inte om det är rätt eller fel, men av respekt för hans familj valde jag att inte se filmen.

Ahmet Kaya var 42 år när han hamnade i exil i Frankrike. För att stå ut med livet började han dricka och gick kraftigt upp i vikt. Ett år senare dog Ahmet Kaya i hjärtattack 16 november 2000. Han begravdes i Paris.

En månad senare, den 19 december 2000 dog min farbror Mahmut i Stockholm, men ville begravas på släktens gravplats och trots alla svårigheter lyckades hans syskon till slut uppfylla hans önskan. När kistan insvept i den svenska flaggan anlände till Kurdistan följde mer än 70 000 människor farbror Mahmut till den sista vilan.

Oavsett regim får den som engagerar sig för kurderna i Turkiet räkna med att betala ett högt pris.

På 1960-talet arbetade min farbror som journalist för tidningen Batman Sesi. Han var både fackligt och politiskt aktiv. Farbror Mahmut var med och bildade en lokalavdelning till Arbetarpartiet i Batman och blev dess ordförande 1965. När han skrev en artikel om kurdfrågan 1969 så åtalades han och riskerade därmed 15 års fängelse. Då, 1970, valde min farbror att gå i exil. 

Journalisten och författaren Mahmut Baksi.

I somras, 20 år efter hans död, beslutade Batmans kommun att hedra honom genom att ge ett bibliotek namnet Mahmut Baksi. I hans gamla hemstad minns man honom ännu med värme, men guvernören som är utsedd av det islamistiska AKP vägrade godkänna namnet på biblioteket. Batmans kommun vägrar å sin sida att backa och där står nu biblioteket utan namn. Oavsett regim får den som engagerar sig för kurderna i Turkiet räkna med att betala ett högt pris. 

Det är så sorgligt att Ahmet Kaya, ännu 20 år efter sin död, inte har rätt till sitt kurdiska ursprung och att min farbror inte kan få ett bibliotek uppkallat efter sig. 

Numera lyssnar även jag på Ahmet Kayas musik varje dag. Speciellt sången med raderna:

”Hur skulle ni veta varför jag har flytt,

Hur skulle ni veta varför jag har lidit,

Hur skulle ni veta varför jag har tigit”

https://www.youtube.com/watch?v=erNoUAkv83w&list=RDEMTd4jvbc9W8tQnwqpjdesFw&start_radio=1

Av Nalin Pekul
Nalin Pekgul är sjuksköterska och medarbetare på Expressens kultursida. Läs fler texter av henne nedan.

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

spotify:episode:6xyHAxqn2cSMWS1SYfTWDE

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.