Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Några kunggörelser

Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl.
Foto: David Sica

Gunilla Brodrej bemöter Ebba Witt-Brattström i debatten om operasexismen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

När ett land blir utsatt för yttre hot brukar statschefen visa sig på gatorna. Gå ut till sitt folk. Som Bush på Ground zero. Eller danske kungen som gjorde dagliga ritter genom Köpenhamn under den tyska ockupationen. Det förmedlar stabilitet och trygghet. Och ger råg i ryggen till medborgarna.

När operavärlden nu är under attack träder kungen och drottningen av Opera, Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström, ut i Dagens Nyheter för att lugna massorna.

Horace Engdahl skriver en vacker essä (2/4) som bland annat beskriver skönheten i att så många männi-skor måste vara tysta så länge (när de ser Lohengrin på Kungliga operan). Kanske, skriver han finns det viss stilistisk överhettning i verket men: "killen var några och trettio när han skrev den". Så sitt still, var tyst och försök förstå.

Ebba Witt-Brattström (4/5) träder i sin tur fram när debatten om operasexismen går in på femte veckan. Vi som hävdat operakvinnans rätt till sin egen kropp får inget vidare stöd. Den rätten blev kvar på några plakat på 70-talet.

Witt-Brattström menar drottninglikt att opera gömmer en djupare sanning och är "ett absurt pekoral för den som inte kan ge sig hän". Likt Göteborgs­operans narraktige dramaturg som föreslog ett uppbyggligt kylskåpsknull antyder hon att det kan vara en brist hos mottagaren om upplevelsen är negativ. En brist på hänryckning.

Hon behöver inte redogöra för vad kreti eller pleti anser i den feministiska debatten om den förmenta operasexismen. Från sin plats i logen tycker hon sig i stället "höra frågan: måste så många kvinnor offras (läs dö) för den sanningen?". Svaret är ja. "Döden har sin poäng för opera konkretiserar den diffusa livsolust många, kanske framför allt kvinnor bär inom sig."


Jag vet inte hur det är med er, men jag vill leva. I Ebba Witt-Brattströms självbiografi beskriver hon Horace som en ung blek intellektuell man med verbal autopilot som för att slippa bli emotsagd gärna valde ämnen utanför vänsterns kompetensområde, som opera. Om opera kan man tala utan att bli avbruten. Men Ebba hade sett mycket opera på tredje raden med sin far. Och hon kunde bita ifrån när Horace beskrev Gilda i Rigoletto som ett våp. Kärlek uppstod. Det kungen och drottningen av opera nu försvarar är också en livsstil.

Operornas marknadsavdelningar ruskar av sig stridsdammet, river ut stora helsidor ur DN, nålar upp dem och plockar bort sandsäckarna vid entrén.

Tillfälligt störda i sitt spirituella frukostsamtal om opera som den sista bastionen för känsliga män, vänder sig kung Horace och drottning Ebba inåt igen, i väntan på nästa stora premiär.