"Något har förändrats hos Lars Norén nu"

ÖPPEN. I den nya dagboken berättar Lars Norén självutlämnande om sina många svek, men också om kärleken till sin unga dotter. Tidigare har åren 2000-2005 och 2005-2012 skildrats i dagboksform.
Foto: Bobo Ericzen / BONNIERS
Lars Norén.
Foto: Anna Bergkvist / GT/EXPRESSEN
GENOMSKINLIG. "En dramatikers dagbok 20122015".
Foto: BONNIERS

Efter tusentals sidor av hat, kärlek och vardag har Lars Norén nått fram till sin tredje dagbok.

Martina Montelius följer en brutalt ärlig dramatikers ensamma vandring mot det oundvikliga.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

En dramatikerkollega berättade för länge sedan, när Lars Noréns första dagbok kommit ut, hur han gått in på Hedengrens bokhandel vid Stureplan och försökt se ut som om han inte letade efter något särskilt. Kvinnan bakom disken såg på honom och sa: “Den är slut.”

Vi är en stor flock, vi som läser Noréns dagböcker. I åtta år av våra liv, och 16 av hans, har vi levt tillsammans och på avstånd från varandra. Dagböckerna har infiltrerat våra relationer, vi har pratat om dem, nästan urskuldande, och försökt förklara varför vi läser. “Jag brukar hoppa över allt om hur han inreder på Gotland”. “Jag var på Lidl i dag – jag var Norén light! Billiga fiskpinnar i stället för hummer!”

Och den bästa repliken: “Jag är nämnd i nya dagboken.” Ett adelsmärke i vissa kretsar, oavsett vilka omdömen som fällts. Nu är jag själv där, omnämnd - i uppskattande ordalag, även om Lars inte gillar att själv bli citerad i en text jag skrivit om Eirik Stubø.

I den nya dagboken, den första med vitt omslag i stället för svart, har något ändå förändrats. Åldrandet, döendet som går så långsamt att det inte syns, som en timvisare, är inte längre en tanke, utan en närvaro i kroppen, hos doktor Helleday och i nätternas slemhosta och andnöd.


LÄS MER: Lars Noréns smocka mot Björn Ranelid

Faderskärlek och ensamhet

En liten flicka, yngsta dottern, går bredvid och kvillrar om allt så som barn gör, får kärlek och omsorg som tursamma barn får, äter lasagne och pannkakor och finns, medan pappan, som älskar henne aningen mer än han älskar sin ensamhet, sakta blir staty. Eller skelett.

Jag kan inte bjuda er på några särskilt smaskiga förhandstips om attackerade celebriteter. Visst avskyr han fortfarande DN, föraktar vissa journalister och medarbetare på Sveriges Radio, men den aggressiviteten börjar gå på rutin.

Svårare är det med obevekligheten inför de närståendes känslor: han skriver om dottern och hennes mamma, fast han känner till mammans paniska rädsla för att han ska göra det. Han vägrar till och med, mot mammans önskan, att fingera dotterns namn. Det är brutalt.

Norén har berört sin brutalitet i dagböckerna, skrivit om sina “förfärliga svek”, om hur han genom årtiondena skadat andra människor. Men detta redovisas utan analys. Så som det ska vara i en pjäs eller en skönlitterär text. Vi får inte veta om han verkligen känner att sveket var förfärligt, eller om han bara konstaterar det som man konstaterar att det slutat regna.


LÄS MER: Lars Norén rör sig i barnets sinnevärld

Förintelse och utanförskap

Men min personliga tolkning är att han har svårt att känna det. Jag tänker att han lever bakom en hinna, i likhet med flera exceptionellt begåvade människor jag känt eller känt till. Omvärldsanalysen finns där, Heidegger och Hölderlin finns i högsta grad, det intensiva förhållandet till Förintelsen och till de människor som lever utanför samhällsgemenskapen – verkligheter han själv inte levt i, men som han under den senare delen av sitt liv hela tiden söker efter och försöker tränga in i.

Människorna omkring honom finns, han berättar om hur de köper strumpor och bokar tider hos läkare och går på möten, som han själv, han berättar för sig själv om hur de blir arga, ledsna, sjuka, att de känns bra att krama, att han dricker kaffe med dem. Han kan bli förälskad i dem, tycka om dem, reta sig ohyggligt på dem och anse att de saknar moral, att de är smutsiga inuti.

Men han är ytterst sällan med dem i precis samma rum, “naket”, som han själv kan skriva. Han sitter oftast i sitt ljus, ett särskilt ljus som fanns i hans förra lägenhet, den stora, på Östermalm. Han sitter i det ljuset, bredvid ett skelett. Försöker likna skelettet. Stilla.

Det är inte att vara död, tvärtom. Det är bara svårt att leva samtidigt som saker hela tiden händer, pågår, distraherar från levandet/döendet. Tankeprocesserna hejdas av alla människor och deras saker, allt som de vill och gör. Det enda rimliga umgänget, kanske vid sidan av sex som är nära, närvarande, är en teaterrepetition, men det var då.

Han är brutal, han är ledsen, vardaglig, upprörd, men det vi måste förstå är att han är det inifrån ett skelettrum med ljus, bredvid ett skelett i ljus, i ljuset av ett halvbelyst skelett, i det ljuset, bredvid ett skelett. Det är så vi kan försöka förstå det.


Följ Expressen Liltteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

DAGBOK

LARS NORÉN

En dramatikers dagbok 20122015

Albert Bonniers, 1 600 s.