Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Någons smärta är inte allas

Berättaren. Bahareh Razekh Ahmadi står ensam framför högstadieklasser. Foto: Karl-Oskar Bjurenstedt

Per Wirtén ser en riskabel klassrumsteater klara sig nästan hela vägen till rast.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Teater

PERSONNUMMER XXXX

Av Shebly Niavarani

FN:s flyktingorgan UNHCR och Friends

Unga Klara, Stockholm och klassrum

Ålder 13+

Att göra monolog i klassrum på högstadieskolor, på egen hand med en dator och lite musik (typ M.I.A.), skulle fylla mig med skräck. Så utsatt. Så nära. Så utelämnat. Men Bahareh Razekh Ahmadi gör det ändå. Berättelsen hon berättar är välbekant, om hur en ung flicka ensam flyr från bomberna, längs smugglarnas underjordiska järnvägar till ett obekymrat klassrum i Skåne. Ja, kanske just det där hon står och berättar.

Orden är många och kanske forcerade, men alla starka känslor av saknad och skräck är fint nerskruvade. Det är inte historien om en offergestalt att tycka synd om, men om ett mänskligt öde att förhålla sig till.

Efteråt avslöjas att berättelsen är sann, uppfångad i ett annat svenskt klassrum och nertecknad. Man märker det i detaljerna. De om hur inre smärta omvandlats till ett ständigt stelnat leende och en hårt spänd käke. Ahmadi drillar som en lärka, men finns det någon mark att landa på?

 

Föreställningen "Personnummer XXXX" ingär i ett större skolprojekt från antimobbningsrörelsen Friends och UNHCR med även annat undervisningsmaterial för klassrummen, i huvudsak kring ensamma flyktingbarn.

Monologen följs upp av Hinda Talal som säger "Det här är min berättelse". Vi blundar och följer med på hennes resa. Plötsligt blir gränserna mellan teater, fiktion och verklighet tunna. Har inte alla någon gång kommit som främling till en ny skola, en stad, ett land? Vem har inte känt sig utanför? Med skicklig enkelhet, som i viss mån döljer det lika enkelt programatiska, lägger hela föreställningen ett pussel som försöker foga in flyktingens erfarenhet i en större allmänmänsklig.

 

Men kan man verkligen förvandla ett ensamt flyktingbarns extremt utsatta läge - minnen, sorg, förlust, kanske svåra ärr från övergrepp - till en generell diskussion om mobbning på skolgården? Nej, jag tycker nog inte det. Och när alltsammans utmynnar i den skarpsinniga uppmaningen att vi ska börja säga hej till andra människor, gärna på vilket språk som helst, känns det som om Ahmadis uppfordrande monolog har kidnappats av en mätt PR-konsult från 1900-talet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!