Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mytmakarna

Jan Guillou och Robert Aschberg diktar på fri hand om sina möten med Birger Elmér. Niklas Elmér har tröttnat på alla karikerande medieanekdoter om sin morfar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

När Gunnar Ekberg, anställd vid Sveriges militära underrättelsetjänst under kalla kriget, tidigt i höstas gav ut sin bok De ska ju ändå dö: tio år i en svensk underrättelsetjänst ombads Jan Guillou kommentera delar av bokens innehåll i svenska medier.
I ett parti i sin bok beskriver Ekberg hur den israeliska underrättelsetjänsten Mossad erbjuder sig att ”ta bort” Jan Guillou i efterdyningarna av ”IB-affären”. När Guillou kommenterar uppgifterna i Aftonbladet hänvisar han till att han under många år var ”nära vän med förre IB-chefen Birger Elmér”. ”Han skulle ha berättat den här roliga historien för mig”, berättar han belåtet. ”Det är jag säker på.”
Kort efter att Jan Guillous kontakter med KGB blev offentliga i förra veckan fick han frågan huruvida han berättat om sina relationer för någon – ingen, knappt ens hans närmaste vänner, kände ju till uppgifterna. ”Förre IB-chefen Birger Elmér, som jag långt senare i livet hade en förvånansvärt varm vänskapsrelation till /…/ hade lika roligt som jag själv åt den här historien”, skriver Jan Guillou, när han på egen hand adresserar avslöjandet i Aftonbladet:
”Med en gammal spionchef, vid calvadosen efter en god middag, är det här alltså bara en rolig historia.”
Att svenska medier inte ifrågasätter Jan Guillous version av händelseförloppet i båda dessa fall är talande – under snart 40 år har han och kollegan Peter Bratt oemotsagda bedrivit förtäckt opinion i reportage- och krönikeform om ”IB-affären” – men icke desto mindre häpnadsväckande.
Det är naturligtvis inte någon självklarhet att Birger Elmér skulle avslöja detaljer från sitt yrkesliv för Jan Guillou, tvärtom. Deras relation var av det hövliga slaget, ett utslag av Jan Guillous bekräftelsebehov, inte en vänskap som förpliktade till någon närhet.
Vad det gäller Guillous uppriktighet i fråga om sina kontakter med främmande makt är det oväsentligt huruvida han tagit upp frågan ”vid calvadosen efter en god middag” i samtal med Elmér, helt enkelt eftersom hans kontakter med KGB var kända för svensk underrättelsetjänst under den här tiden.
Foto: Cornelia Nordström
Påståendet att denna information skulle ha framkallat skratt, ett försök att bagatellisera relationerna till KGB, är därutöver ett patetiskt försök att undvika kritiska frågor och framställa sig själv som oskyldig i allmänhetens ögon. Det är dessutom en förolämpning mot Birger Elmér. Så låt det vara sagt:
Jan Guillous bild av deras relation är bara Jan Guillous. Som så ofta annars i hans fall bottnar den i grandiosa vanföreställningar snarare än i faktisk verklighet.
Men Guillou är inte ensam om att fabulera fritt om sina möten med chefen för svensk underrättelsetjänst under 60- och 70-talet. I en krönika i Aftonbladet berättar Robert Aschberg om ett möte med Birger Elmér över en middag på restaurang Riche i Stockholm som, enligt Aschbergs utsago, ska ha mynnat ut i en förfrågan om att spionera för en svensk myndighets räkning, oklart vilken.
Man kan fråga sig varför den här anekdoten förblivit okänd i över 20 år, varför Aschberg inte redogjort för en så spektakulär erfarenhet tidigare. Anledningen är naturligtvis att den inte är sann.
Att en man med flera decenniers erfarenhet av underrättelsearbete skulle bemöda sig med att fråga en programledare för lekprogram på tv att spionera för Sveriges försvars räkning över pissoaren på Riche är naturligtvis rent önsketänkande från Aschbergs sida, men det ser bra ut i skrift och eftersom Elmér är avliden sedan tio år tillbaka är det fritt fram att fabulera. Ingen kommer ju säga emot.
Det mest komprometterande med Aschbergs krönika kommer däremot senare i texten, när han bjuder läsarna på ett generöst utlåtande om Birger Elmérs person:
”Elmér är en av de märkligaste människor jag träffat”, skriver Aschberg, och leder därefter sin tes i bevis som en jolle i kastvind. ”Han var en före detta militär som blivit psykoanalytiker. En övertygad socialdemokrat med goda kontakter högst upp i statsledningen. En skicklig analytiker och kommunistjägare som inte respekterade lagar och bestämmelser, om de hindrade hans arbete. En oerhört allmänbildad läsare, intresserad av judisk religiös mystik och praktiskt bokbinderi. Han hade nära personliga vänner i flera västliga underrättelsetjänster, flera av dem i Vatikanen.”
Foto: Ulf Berglund
I denna mening, som Aschberg presenterar som vedertagen sanning, är bara enstaka detaljer korrekta. Att reducera Elmér till ”kommunistjägare” efter flera decenniers arbete inom svensk underrättelsetjänst ligger i linje med mytbildningen kring ”IB-affären”, men är i övrigt så obegåvat att det knappt ens förtjänar att kommenteras – om det inte vore för att uppsåtet vore så inbilskt effektsökande.
Värd att kommenteras däremot, är raden som följer därefter, om Elmér som en man ”som inte respekterade lagar och bestämmelser, om de hindrade hans arbete”. Ett sådant påstående måste naturligtvis understödjas med någon form av fakta – är det någon särskild brottmålsdom Aschberg avser?
Men Aschberg presenterar inga fakta. Eftersom ingen kan ifrågasätta det han skriver, hittar han på. När myter ska skapas tvingas sanningen stryka på foten. Aschbergs ambition är att måla upp en karikatyr av en människa som är avliden sedan tio år tillbaka, och som därför inte går att kontakta för en dementi, i syfte att berätta en bra anekdot.
”Han var en före detta militär som blivit psykoanalytiker.” ”Han var en kommunistjägare som inte respekterade lagar och bestämmelser.” ”Han var skomakare”. ”Han tyckte om att mata sälar med päron.”
Samtalet om ”IB-affären” i svenska medier har alltid framstått som en surrealistisk historia, ett medialt parallelluniversum där fakta reducerats till ”fakta” och sanning reducerats till ”sanning”, och Guillous och Aschbergs utsagor är symptomatiska för mediebevakningen över tid – så full av oegentligheter att det skulle krävas otaliga dagstidningssidor för att blottlägga dem alla.
Man ljuger aldrig så trovärdigt som då man ljuger på fri hand, skrev Hjalmar Söderberg. Och ofta är verkligheten just så otrolig att den helt enkelt är påhittad.

Niklas Elmér
kulturen@expressen.se

Niklas Elmér är  journalist och dotterson till Birger Elmér.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!