Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Myten om Krisgruppen är frestande men banal

Victor Malm. Foto: IZABELLE NORDFJELL / IZABELLE NORDFJELL EXPRESSEN
Stig Larsson, 1998. Foto: ANDERS KALLERSAND
Horace Engdahl, 1994. Foto: WEINE LEXIUS
Katarina Frostenson, 1992. Foto: SAM STADENER

Männen som för 40 år sedan grundade tidskriften Kris får nu skulden för att ha korrumperat Svenska Akademien.

Victor Malm skissar en litteraturhistoria där genikult, grupptänkande och karriärplanering kantar den långa marschen fram till maktens korridorer.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | KRIS. Postmodernismen kom till Sverige på 1980-talet, i och med att en katakombisk grupp ”teoristinna unghannar” startade en tidskrift vid namn Kris och ändrade allt. Ungefär så lyder klichén om det segertåg genom kulturvärlden som dessa, egentligen inte särskilt unga, män som vid den tiden befann sig i det där osäkra tillståndet mellan ungdom och vuxenhet som brukar kallas ”att doktorera” inledde 1977. 

Historien är deras egen och deras fienders, den berättas av de som då såg upp till och inspirerades eller avskräcktes och modfälldes av vad som antingen måste beskrivas litteraturnördar av den högsta potensen, eller de smartaste karriärplanerarna som den svenska kulturvärlden har sett. Kategorierna utesluter förstås inte varandra, men jag är böjd att välja den förra. Fast det ska sägas: i dag traskar nästan samtliga av de gamla redaktionsmedlemmarna i maktens korridorer.

Det finns mycket att berätta om vägen dit, nog för att fylla en särskilt läsvärd bok. För tre år sedan, när jag började doktorera, hade jag nog tänkt skriva den, men avhandlingen tog en annan riktning. Det var gyttjigt, infekterat och jag var, just då, inte intresserad av att ständigt konfronteras med människor som allihop visste sanningen om hur det egentligen låg till.

När jag kom till universitetet hade Kris-gruppens centralgestalt, Horace Engdahl, precis avslutat en tioårsperiod som ständig sekreterare i Svenska Akademien, där han flankerades av den gamla kollegan Anders Olsson och Katarina Frostenson, 1980-talets stora poet, otydligt men starkt associerad med tidskriften. Bland dem satt också deras förkämpe, Kjell Espmark, som en gång såg till att Engdahls ”Den romantiska texten” kunde läggas fram som doktorsavhandling.

Kjell Espmark, Foto: WEINE LEXIUS

De utgjorde Makten, men inte bara det: de bar, tänkte jag då och tänker ibland än, den gnutta ande och bildning som finns kvar i den svenska litteraturen. Jag såg upp till dem, deras böcker har betytt, till och med avgjort, väldigt mycket – kanske, insåg jag en vintereftermiddag i läsesalen, för mycket. Det var inte min historia att berätta. Jag var ju inte med.

 

LÄS MER: Malte Persson om frestelsen och fegheten kring Svenska Akademien

Stig Larsson

Men de senaste veckorna har rört upp grejer. Inte för att jag, som Ludwig Schmitz i DN, ens kan suggerera mig själv till att tro att det finns ett samband mellan Kris-gruppens intresse för Jacques Derrida och faktumet att Svenska Akademien har gjort en utpekad sexualsadist till sin skyddsling. Men för att just sådana påståenden görs. Konjekturer är farliga. Behovet av en fungerande förståelse för vår närhistoria är stort. 

Kris hette en gång Kod och bestod av fem 19-åriga killar från Umeå som gillade film, en av dem var Stig Larsson. Efter en föreläsningskväll i Stockholm 1977 stötte han in i ett gäng äldre killar, som alla läste litteraturvetenskap vid universitetet. Och plötsligt uppstod något annat. Ett större allvar. Larsson, ansvarig utgivare, skriver i tidskriftens programförklaring: 

”Kris ska bli ett forum för det som ligger utanför det traditionella universitetsarbetet, det vanemässiga tänkandet och det till synes självklara. [...] Direkt du vet vad du kommer att läsa i Kris ska du sluta prenumerera på den.”

Jean-Claude Arnault och vännen Stig Larsson tar en selfie till Instagram. Foto: / INSTAGRAM

Ett program som har “kunskapens glädje” som utgångspunkt är lätt att sympatisera med. Man skriver om det man är intresserade av, för att utmana sig själva och sina läsare. Och det är ett stilbildande program, dagens radikala tidskrifter – Aiolos, Paletten, Glänta, Kris och kritik, OEI – följer mallen. Ambitiösa introduktioner av nya teoretiker står vid sidan av inspirerande läsningar av klassiker. 

Redaktionen bildas så sakteliga, och med något undantag är det i dag mäktiga män som medverkade i och satte samman tidskriften. Några är bara med en kort stund, som förläggaren Svante Weyler, medan andra, som Dramatens chefsdramaturg Magnus Florin, är med längre. Andra namn är författaren Carl-Johan Malmberg, samt konstnärerna Jan Håfström och Håkan Rehnberg. 1988 byts redaktionen ut. In träder Aris Fioretos och Daniel Birnbaum, i dag chef på Moderna museet, samt Sven Olov Wallenstein och Hans Ruin, sedermera professorer i filosofi. 

Uteslutande män, som (nästan) uteslutande skriver om män, som också recenserar varandra och vänner som inte är officiellt knutna till tidskriften, men figurerar i det stockholmska umgänget. Ett illustrerande exempel är när Anders Olsson blir en av de första som lyfter Stig Larssons debutroman "Autisterna" i storstadspressen.

 

LÄS MER: Karin Olsson – "Vad har Horace att säga till sitt försvar?"

Ebba Witt-Brattström

Ska man fördöma sådant? Jag tror inte det. Att se allting i ljuset av den framgång de fick och kalla det för strategisk karriärplanering är fel. Man måste också förstå att de skrev om det som intresserade dem. Kotterier är en gammal – jag frestas att skriva naturlig – företeelse, men när de blir makttunga institutioner uppstår problem. Och Kris kan förstås som ett kotteri som under 1980-talets begynnande år fick starkt genomslag i medier och med förbluffande fart gavs makt. 

Det är en sak. En annan är sättet som historien i fallet Kris så gärna görs till slagträ i diskussioner om en dekadent konstsyn, den farliga frånvaron av politik och moral. Som nu. Det är både sorgligt och fördummande. 

I Ebba Witt-Brattströms studie ”Stå i bredd” görs tidskriftens Derridanummer från 1980 till springpunkten för att kritisera Kris-redaktörernas påstådda antifeminism. En egendomlig men slagkraftig sammanställning, som tillåter skuldassociationerna att spinna vidare: Derrida associeras med Kris, som associeras med antifeminism – och plötsligt kan Ludwig Schmitz koppla samman en av vår närtids största etiska tänkare, vars böcker om dödsstraff och djur saknar motstycke, med våldtäkter och rasister i DN.

Ebba Witt-Brattström. Foto: EMIL NORDIN

Det är samtidigt inte svårt att förstå vad Witt-Brattström far efter. I den svenska litteraturhistorieskrivningen utmålas 1970-talet som ett naivt decennium, en litterär lågkonjunktur: konsten sattes på undantag, kulturrevolution blev fallet. Feminister och marxister hytte nävarna mot och jagade alla som inte lät estetiken underordnas den progressiva politikens mål. Kris kom som en räddning. Äntligen handlade konsten om konst igen!

Även det är en, på flera sätt, osann och generande banal bild.

Jo, Derrida är en i högsta grad politisk filosof. Delen av hans tänkande som introduceras i Kris är en kritik av en serie godtyckliga filosofiska fördomar om mening och referens som har skapat och bär upp den västerländska kulturen. Fördomar som är ”fallokratiska” – patriarkala och maskulina – läs: repressiva. Och eftersom världen och språket enligt Derrida är invecklade i varandra, ställer Kris hans språkkritiska filosofi som en uppfordran till litteraturen att utvecklas. Redan där borde tanken lugna sig.

Någon nihilistisk postmodernism är det inte tal om. Dessutom står, som Malte Persson påpekade, Kris-gruppens litteratursyn, i den mån en sådan kan bestämmas, att finna någon annanstans, i den tyska Jenaromantiken och hos figurer som Friedrich Schlegel och Novalis. Visst fanns där en genikult, men inte av den sumpiga sort som överlevt till våra dagar. Geniet var den som tillsammans med andra skulle sjunga in den nya tiden, symfoniskt tänka fram en verklighet som inte var fallet men som kunde och borde bli det. Om det är någonstans man ska fixera Kris-gruppens estetiska sympatier är det här, men om Svenska Akademien hör ihop med monarkin, hör Jenaromantikerna ihop med franska revolutionen. 

 

Jean-Claude Arnault

Att konstruera en relation mellan deras litterära och teoretiska allianser och den vänskapskorruption som nu kommer i dagen är sannolikt bortslösad tid. Och den som har något som liknar ett minne vet att ointresset för kvinnligt tänkande och författande inte utmärker Kris. Däremot visar sig en traditionell figur: det välbärgade kotteriets fula nuna. När man blandar ihop vänskap och makt, institutionell och ekonomisk, tycks korruption följa enligt en mystisk naturlag. Då bildas något sådant som Forum. Och det föder lojalitet i en sfär som måste sätta pris på kätteriet. Utan det blir litteraturen precis den menlösa havregrynsgröt som möter en i Svensk Bokhandels kataloger.

Jean-Claude Arnault tillsammans med akademiledamoten Katarina Frostenson på Nobelfesten 2011. Foto: DAVID SICA / STELLA PICTURES

Är det jag som begår konjektur nu? Jo, kanske. Men vad som står klart är att den stockholmska litteraturvärlden är ett kotteri av gammalt snitt, lika uppenbart i en vänskapsgrupps långa marsch genom institutionerna som i de nu skräckslagna avståndstagandena från Jean-Claude Arnault.

Frågar man runt en stund verkar hans välbesökta svitfester på Bokmässan ha bestått av människor som tyckte illa om honom. Vilket jag, som var där i år, knappast fick intrycket av. Och jo, alla visste. Jag också. Lojaliteter förändras, men lojaliteten som sådan står kvar. Var en olycka börjar och var en slutar kan ingen av oss svara på.

Men jag tror att Rudi Dutschke och Herbert Marcuse hade fel: institutionerna förändrar människan, inte tvärtom.

 

Victor Malm är doktorand i litteraturvetenskap och kritiker på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!