Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Myllrande småkryp håller oss vid liv

Bina var viktiga för den agrikulturella revolutionen. Foto: ARMANDO BABANI / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Minipizza med syrsor på Restaurang Lingon i Jönköping - kanske kommer vi att behöva börja äta insekter i framtiden. Foto: ANNA HALLAMS / ANNA HÅLLAMS / EXPRESSEN
Sven Olov Karlsson. Foto: JENS L'ESTRADE
”Insekternas planet”, Anne Svendrup-Thygeson
”Binas hemliga liv”, Thor Hanson

Människan är beroende av insekter för att överleva. Men giftiga bekämpningsmedel och urbanisering hotar beståndet.

Sven Olov Karlsson har läst två böcker om krypen vi inte klarar oss utan. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | INSEKTER. Jag läser i försommarskuggan under träden vid en sjö. Fåglar sjunger, fiskar slår. Men mest liv ger insekterna ifrån sig. Om inte i decibel, så högst i betydelsen summa, en oräknelig. Myrorna myllrar, skalbaggarna kravlar, myggen ilar och knotten svärmar. På vattnet går skräddarna.

Krypen är precis överallt. Det är en insikt från norska Anne Svendrup-Thygesons ”Insekternas planet”, en internationell succé om jordens vanligaste djur. Som vi bara verkar tänka på när de ger oss problem, som genom att äta upp något vi vill ha eller störa oss.

Hon förenar vittgående fakta och egna reflektioner på käck sakprosa. Ofta inte så lite käck. Å andra sidan får man väl vara glad för varje vetenskapsman som spräcker språkpuppan. Till exempel med budskapet om den oroande utvecklingen att antalet insekter de senaste fyrtio åren nästan halverats. De blir allt färre, de som kort sagt har sina tentakler i en hel del av naturens stora produktionslinje. Som att pollinera växter och städa.

Det sista tycker jag är intressant: utan insekter skulle världen bli en soptipp. Av död växtlighet, av oätna kadaver – av dynga. Som i Australien. Där förekommer inte naturligt dyngbaggar som kan bryta ner komockor. Alltsedan nybyggarnas första kor och framåt blev alltså varje blaja kvar i evigheter, bruna lock som hindrade ny grönska. Enorma arealer förpestades. Först på 1960-talet planterades dyngbaggar in, för att ta sig an århundradens träck.

Insekterna påverkar oss

Insekterna behöver inte oss. Men vi behöver dem. ”Om småkrypen skulle försvinna, tvivlar jag på att människorna skulle klara sig mer än några månader”, skriver Anne Svendrup-Thygeson. Orden vilar på tunga sakkunskaper. Hon är professor i bevarandebiologi, undervisar i naturförvaltning och är en av Norska institutets för naturforsknings rådgivare.

Anne Svendrup-Thygeson berättar också hur vi tagit insekterna i anspråk, som produkt eller verktyg, för att rengöra sår eller åstadkomma råvara till grammofonskivor eller silke.

Förutom insekternas enorma betydelse för att hålla naturens kugghjul i rotation – exemplen på symbios mellan insekter och växter eller insekter och djur är många – slås jag under läsningen av människosläktets oändliga förmåga att förvandla komplexa, välfungerande miljöer till irreversibel pannkaka. Vi utrotar hej vilt, eller gör, av misstag eller på spekulation, inplanteringar som går bärsärk. I båda fallen följer accelererande artfattigdom och utarmning av flora och fauna. Medaljen har alltid en baksida. Allt som påverkar insekterna, påverkar oss. 

Vänliga bin

De första insekterna sägs ha skådat dagens ljus för omkring 479 miljoner år sedan. I det perspektivet är bina riktiga färskingar. Först för 125 miljoner år övergick några steklar till vegetariskt, började mata sina ungar med pollen, utvecklades till humlor och bin och gav därmed växtlivet en riktig revolution. Ett slags pollineringssprång som resulterade i aldrig förr skådad färgprakt och mångfald av blomster.

Vi kan också tacka bina för mycket av den agrikulturella revolutionen. Utan alla grödor som kräver pollinering vore vår meny ytterst skral. ”Det är först när vi vet vad bina förser oss med som vi verkligen kan inse vad som står på spel”, skriver amerikanske biologen och författaren Thor Hanson i populärvetenskapliga ”Binas hemliga liv”.

Han glider steglöst mellan essä, reportage och anekdot. Hittar överallt inte bara bin av alla de slag, utan också inbitna biodlare eller entomologer eller naturforskare, idealister som alla delar hans frenetiska besatthet för den vänliga, pollinerande och sötmaproducerande insekten. Claes Bernes skickliga och spänstiga översättning tycks helt ha lyckats ta tillvara Hansons resonerande, närvarande prosa. Samtalen i bisurrande rasbranter och djupa nationalparker blir också en påminnelse om att USA är en av världens största forskningsnationer inom natur och miljö, vad Vita husets sittande styre än vill.

Stenåldersdiet

Biälskarnas intensitet har naturligtvis en sidoklang av panik. Många biarter bedöms helt utdöda, andra finns det allt färre av. Det beror överlag på människans framfart. Vanligast är försämrade livsmiljöer (typ äng som blivit betong) eller bekämpningsmedel. Bina skiljer sig nämligen från vad vi kallar skadeinsekter. De senare har stor evolutionär rutin av att mutera sig för att tåla gifter från konkurrenter eller predatorer. Alltså lär de sig snabbt tåla ett bekämpningsmedel, vilket blir verkningslöst, och byts ut till något starkare. Medan bina inte muterar sig och i stället blir giftets offer.

Men det varken börjar eller slutar med det agrara. Nya rön visar att bina troligen var en god hjälp i förmänniskornas utveckling. När vi (med vägledning av fåglar, honungsvisare) började plundra bikupor fick hjärnorna mer glukos och kunde växa. När Hanson skriver att naturahushållande folk i Tanzania skaffar så mycket som 15 procent av kaloriintaget från vildhonung, förstår jag plötsligt mitt sötsug mycket bättre. Stenåldersdieten var nog inte så strikt när allt kommer omkring.

Äta insekter

Nå, insekterna är hotade och därmed alltså också vi. Gifter måste tas ur bruk. Naturen måste möbleras om – återställ våtmarker, lämna död ved och så vidare. Både Anne Sverdrup-Thygesons och Thor Hansons böcker bryter ner varje argument mot att detta inte skulle vara nödvändigt.

Ett av kruxen med att få den breda massan att engagera sig i att börja rädda insekter är att de är oss så främmande. I regel känner vi bara likgiltighet eller äckel för dem, arter med rar uppsyn undantagna.

Kanske blir lösningen att vi får smak för dem? Journalisten Anders Engströms bok ”Äta insekter” (Pug Förlag, 2018) lägger fram larver och syrsor som framtidens klimatsmarta och resurseffektiva föda. För två miljarder människor är insekter redan vardagsmat. Ska maten räcka till i framtiden, behöver fler äta insekter. Dessutom är det nyttigt, enligt Engström.

Och om krypen får den resurskrävande köttindustrin att krympa, kan jorden åter blomma, och fjärilar och trollsländor få komma hem. Först maten, sedan moralen.

 

LÄS MER:

Sven Olov Karlsson – På spaning efter Himmler, Åkesson och Karlsson 

 

Sven Olov Karlsson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Brandvakten”.

Sakprosa

Anne Svendrup-Thygeson

Insekternas planet – om småkrypen vi inte kan leva utan

Översättning Gösta Svenn och Helena Sjöstrand Svenn

Volante, 212 s.

Sakprosa

Thor Hanson

Binas hemliga liv

Översättning Claes Bernes

Natur & Kultur, 272 s.