Vi hör hur världen störtar samman om och om igen

RECENSION. I min förra text om Östersjöfestivalen beskrev jag Rachmaninovs andra symfoni som ”påtagligt lång” och kände mig lite snål efteråt. Men under jubileumskonserten på onsdagen, där Radiosymfonikerna spelar Mahlers andra symfoni med Esa-Pekka Salonen, finner jag min tes styrkt: Mahlers nittio minuter varar inte ens hälften så länge som Rachmaninovs timma.

Hos Mahler når frågan om livets mening en historiskt ny nivå av desperation, kanske som svar på den tid som omger honom. I Berlin, där han dirigerade uppståndelsesymfonin för första gången i december 1895, hade elektriska spårvagnar ersatt de hästdragna, och automobilerna rullade redan på gatorna. Kan tron på evigt liv göra sig hörd genom modernitetens skrammel och gälla signaler? Å ena sidan livets intighet och dödens brutalitet, å andra sidan förtröstan på en gudomlig garant för andlig mening. 

När Mahler dramatiserar detta dilemma får tron sista ordet: du har inte levt och lidit förgäves, förkunnar sopranen (här Miah Persson) i finalen. Men förtvivlan har en så central roll i symfonin att inte ens det massiva löftet om uppståndelse helt utraderar minnet av den. På vägen dit hör vi ljudet av en värld som störtar samman, om och om igen. 

Det inledande allegrot är en dramatisk dödsvision, vars mörker balanseras av ett ljust sidotema som här får en lagom expressiv behandling. Salonen dröjer vid de lyriska fraserna, men inte på något Bernsteinmaner, utan med tydligt bibehållet flöde. En detalj som radiolyssnarna missar är att ljuset under denna sats slocknar tre gånger, så att salen i ett par sekunder blir svart som graven. Den vidskeplige Mahler hade utan tvekan baxnat inför tillfällighetens symboliska tyngd.

Världen snurrar i en dans intill vansinnets avgrund.

Första satsens stora skuggor lutar sig fortfarande över andantet, så att dess idylliska ländlerlugn framstår som bedrägligt. Men det är i scherzot som Mahlers groteska sida verkligen bryter ut: världen snurrar i en dans intill vansinnets avgrund och Salonen piskar den med stundtals abrupta tempoväxlingar allt närmre randen. I sången ”Urlicht”, den fjärde satsen, strålar Nina Stemme dunkelt av återhållen kraft och hennes insats i finalen (på ”O glaube”, ett av symfonins vackraste motiv) förenas perfekt med det engelska hornet. När Eric Ericsons kammarkör och Radiokören tillsammans gör entré på ordet ”aufersteh’n” är stillheten total: som en enda röst – mjuk, väldig, förtröstansfull – inleder de stegringen mot extasen.

Orkesterns samfällda ångestskrin mot slutet av scherzot och i finalens början, de väldiga slagverkssvällarna när de dödas gravar öppnas inför marschen mot domen, orgeln och klockklangen som ansluter precis i slutets jubel: allt detta är avsett att träffa i magtrakten och med väldiga vibrationer jaga in själslig bävan längst in i kroppen. Så tar Mahler sig för att handfast demonstrera hur köttet trots allt genomsyras av ande. Medan musiken varar kan man inte annat än tro honom.

Av Axel Englund

Axel Englund är kritiker på Expressens kultursida och professor i litteraturvetenskap. En av hans senaste böcker är ”Mörkerstråk. Lyrik och musik i det tyska nittonhundratalets skugga” (2020).  

Månens sällskap: Augustimånens gula sken

PODCAST. Om att kurera sitt liv. Och om att dansa vansinnesdans inför förbundsarken. En sökande podd från Expressen Kultur. Om samtidskultur, mytologi, religion och själva livsvillkoren för att vara människa. Med Eric Schüldt och Natalie Lantz.