Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vi alla älskande par som försöker nå varandra

Susanna Levonen (Orfeo), Henriikka Gröndahl (Euridice) och Norrlandsoperans kör. Foto: Micke Sandström
Susanna Levonen (Orfeo) och Henriikka Gröndahl (Euridice). Foto: Micke Sandström.
Susanna Levonen (Orfeo) och Norrlandsoperans kör. Foto: Micke Sandström.

Norrlandsoperans "Orfeo & Euridice" går rakt in i hjärtat.

Gunilla Brodrej ser Åsa Kalmérs uppsättning samarbeta med Glucks musik.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | OPERA. Programboken går inte ner i handväskan. Så när jag står och väntar på mina pommes på Donken i Umeå frågar mannen bredvid om föreställningen var bra. Ja, det måste jag säga. Det är så vacker musik. Han frågar om det var en uppdaterad eller tidstrogen version och då svarar jag att det inte var 1700-tal utan uppdaterat, men stilrent. Fint. 

Han säger att han tycker om Gluck och att han också hade biljetter till premiären, men att hans man blev sjuk och de var tvungna att lägga in honom på sjukhus för några dagar sedan. Han poängterar att de ska gå och se föreställningen på Norrlandsoperan, fast senare, men nu är han så trött, han har vakat, fast man gör det så gärna, flikar han in. Men nu orkar han faktiskt inte laga mat.

Kvinnligt kärlekspar

Jag pekar på fotografiet på programmet, en närbild av Susanna Levonen (Orfeo) och Henriikka Gröndahl (Euridice), och säger att det var fint att det var två kvinnor som spelade kärleksparet. Wienversionen är ju faktiskt skriven för en mezzo och en sopran. Och att jag tycker om den här operan för att det är så mycket kör i den. 

Sedan kommer hans nuggets och vi säger hejdå. Lycka till, säger jag.

 

LÄS MER – Gunilla Brodrej ser Orfeus och Eurydike på Göteborgsoperan

 

Den här konversationen hakar sömlöst i operaupplevelsen. Det har varit lätt att ta till sig Glucks mytologiska opera om Orfeo som förlorade sin Euridice och sedan slöt ett avtal med Amor som tillät honom att gå ner i dödsriket och hämta tillbaka henne till livet. Villkoret var att inte titta henne i ögonen. Det där kan tolkas på många sätt, men ett sätt är relationens villkor. Tillit och kommunikation. Euridice är inte tillräckligt säker på Orfeo och han (som här är en hon) kan inte formulera sig så att hon tryggt och villkorslöst följer med upp ur dödsriket. De når inte varandra.

Man tror på kärleken

Bente Rolandsdotter har skapat en minlmalistisk scenografi med några pelare som antyder antiken och en lutande spegelvägg i fonden som avslöjar precis allt som sker på scenen, vilket har en utlämnande och rörande effekt. Kostymen är vag nutid, men med passformer som kastar loss från realismen, lite för stort, lite för smått. I Elysium där den berömda dansen går på de saligas ängder är allting liksom insvept i plastig tyll som gör konturerna vaga och känslan stum, och lite passande död. Örjan Anderssons koreografi skapar sällsam förhöjning och Åsa Kalmérs regi gör att man verkligen tror på Orfeo och Euridices starka relation. Givetvis understruket av Glucks musik och Olof Bomans finkalibrerade sätt att dirigera och balansera solister, kör och orkester. 

Möjligen kan man invända att Susanna Levonens röst är någon storlek för stor för den här rollen, men det tar hon igen genom djupet i rolltolkningen i den här tätt sammanhållna och musikaliskt berörande uppsättningen. 

 

Opera

Orfeo och Euridice

Musik Christoph Willibald Gluck

Libretto Ranio de Calzabigi

Regissör Åsa Kalmér

Dirigent Olof Boman

Norrlandsoperan, Umeå

Speltid 2.10 t.

 

Gunilla Brodrej är scenredaktör och musikkritiker på Expressens kultursida. Läs fler texter här. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!