Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Utropstecknen dominerar på musikfestivalen i Järna

Jacob Mühlrad.Foto: Beatrice Lundborg
Foto: OLLE SPORRONG

I helgen avslutades den stora musikfestivalen i Ytterjärna.
Lars Sjöberg tipsar om guldkornen som ligger kvar på nätet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det gamla talesättet att när Gud stänger en dörr öppnar han samtidigt ett fönster har för ovanlighetens skull fått en handgriplig demonstration. Tack vare covid-19 har även de som inte är besittning av on demand-abonnemang kunnat gotta sig kväll efter kväll åt Metropolitanoperans hela repertoar av videobevarade föreställningar. Och konserter, som oftast brukar inskränka sig till engångsföreteelser kan man numera återvända till i streamad form för åtminstone en viss tid. 

Det gäller även den nyss avslutade Järna-festivalen. Sedan fyra år under ledning av Peter Friis-Johansson och Jakob Koranyi – pianist respektive cellist – har man denna säsong sett ordinarie konsertpublik om 500 besökare per evenemang inskränka sig till 50 men i gengäld fått se samma konserter tillgängliga för en långt större skara lyssnare. I tio dagar till skall det gå att göra riktiga guldfynd – Martin Frösts sönderslitande klarinettspel i Messiaens ”Kvartett för tidens ände”, Sara Parkmans skogstokiga polska med sång och fiol (på samma gång!), sju dödsföraktande stråkmusiker i Strauss ”Metamorfoser”, här nedkokad från full stråkorkester, Peter Friis-johanssons magiska stund vid John Cages preparerade piano, Bibers profetiska ”Battalia”.

Martin Fröst, klarinettist.Foto: Mats Bäcker

Vad man så här i efterskott INTE kommer att få vara med om är det som var just engångsföreteelser, så som några Master Classes drabbade av svårartat usel ljudupptagning och återgivning. Inte musikaliskt, tack och lov, men vore ju ändå intressant att höra vad Cecilia Zilliacus hade att råda den djärva elev som vågat tackla Sibelius violinkonsert. Inte heller får vi längre följa med på ”Humatarvandring” runt traktens antroposofiska centra, ”Antisland” i vanvördig folkmun. Det nya ordet rör sig visst om en sammanslagning av ”human” och ”avatar”, men jag misstänker att några göteborgare skapat en app som lär oss humatar sig fram.

Det dåliga ljudet noterades tyvärr i den andra av Camilla Lundbergs sammankomster med medverkande artister och ledarfigurer, i föreliggande fall Koranyi och Friis-Johansson som jag gärna hade hört inte bara som musiker. Men i alla fyra ”Min musik”-timmarna finns russin att plocka som i all anspråkslöshet blivit höjdpunkter, inte minst de småportioner Brahms som satsvis dök upp då och då. Lite styvmoderligt behandlad blev han nog, den romantiska kammarmusikens bjässe. Varför stod Elgars gediget tråkiga pianokvintett på programmet i ställer för Brahms? Eller César Francks?

Jakob Koranyi och Peter Friis Johansson.Foto: Erik Olsson.

Fler frågetecken återstår även om utropstecknen dominerar. Varför detta topptunga koncept med ”tematiska” konserter som inte lägger ett dyft till musikens värde i sig, bara problematiserar programsättningen? Ingen kräver att Greta Thunberg skall uppträda som något mer och annat än världsförbättrare. Ingen vill att Armand Duplantis skall göra annat än hoppa stav. Men att vara musiker räcker tydligen inte. Och detta utan att pusslet riktigt går ihop. Biträdande programpresentatörer slår knut på sig själva, men jag tycker inte att till exempel en exärkebiskops tankar kring begreppet utopi på något sätt berikar en väntande tretimmarskonsert utan klarare utopisk anknytning till mer än Messiaens fångenskapade kvartett.

Menar han verkligen allvar med denna parodi på gammal avantgardistisk musikanalys?

I klämma mellan Messiaen och Schubert – den väldiga stråkkvintetten! – hamnade festivalens beställningsverk, Jacob Mühlrads ”Tefila” (”att be”), som i fyra vinjetter presenterats i lika många föregående konserter för att sedan till sist vid den utopiska slutkonserten äntligen klinga i femsatsig helhet. Än en gång gjorde fjärde satsen störst intryck på mig med sin tunga andhämtning och bluesartade dragningar, som gjord för att introducera Richard Strauss sorgsna svanesång. Mühlrads egen syn på sin ”Tefila” lyder annars ”Ceremoniell dramaturgi i en konstmusikalisk kontext.” Menar han verkligen allvar med denna parodi på gammal avantgardistisk musikanalys? I så fall blir jag också lätt moloken. Om han å andra sidan bara driver med oss hyser jag gott hopp om att han skall växa ifatt sitt pådyvlade geni.

Anne Sofie von Otter.Foto: Ewa-Marie Rundquist.

Vad sedan Strauss ”Metamorfoser” hade att göra bland ”Teknikens under”, fjärde konsertens tematiska tanke, är mig förborgat. Konsertens verkliga nyhet var annars ”My Pianist” en AI, en artificell pianoapp, lite à la gamla ”Music minus one” där man kunde spela med ett föga samarbetsvilligt orkesterparti, lite à la Conlon Nancarrows avsiktligt ospelbara pianolaetyder. Vicki Powells viola briljerade i ”duETude” signerat bröderna Juho och Joonas Pohjonen, men nu hamnade My Pianist helt i skuggan av John Cages preparerade piano med de sköna 1900-talsvibbarna. ”Sonatas and Interludes” – kanske får vi höra hela jättesviten nästa säsong? I så fall mums.

Och visst är det fullt OK att Anne Sofie von Otter kan sjunga ”Eleanor Rigby”. Men det kan många. Sjunga Sjostakovitjs Maria Tsvetajeva-sånger kan nog bara hon.

 

Musikfestival

JÄRNA FESTIVAL ACADEMY

Kulturhuset i Ytterjärna 17-25 juli
www.jarnafestivalacademy.com till 

 

Lars Sjöberg är kritiker på Expressen Kultur.