Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Två av våra skönaste och mäktigaste röster

Katarina Karnéus. Foto: Mats Bäcker
Foto: OLLE SPORRONG
Nina Stemme. Foto: Mats Bäcker

Katarina Karnéus och Nina Stemme bjuder på en gripande afton.

Lars Sjöberg hör och ser två enaktsoperor på Stockholms konserthus.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OPERA | RECENSION. Två enaktsoperor med ovisshet som gemensam nämnare låter kanske inte speciellt roligt, men bjuder på en kolossalt engagerande, förbryllande och gripande afton på Stockholms konserthus. "Erwartung" och "Riddar Blåskäggs borg" tillhör det tidiga 1900-talet, när komplicerad harmonik ärvd från Wagner och Richard Strauss var i behov av förnyelse samtidigt som det o- eller undermedvetnas processer lyftes fram av psykoanalytiker med Sigmund Freud i spetsen. 

Ingen sanning kan vara värre än den totala ovissheten. I Arnold Schönbergs  högexpressionistiska "Erwartung" från 1909 har den till och med smugit sig in i själva den musikaliska gestaltningen. Dess atonalitet låter oss aldrig känna av någon fast grundton och i dess atematik finns inte en tydlig fras att kroka upp minnet på. 

 

 

Naturligtvis låg redan detta neurotiska sönderfall i musikens gener, men om inte Schönberg just gått igenom en svår psykisk kris (när hans hustrus älskare begått självmord) är det troligt att ledmotiv i dur och moll hade fått leva oskadda ännu några år. Kvinnan i "Erwartung" har troligen eller kanske inte mördat sin otrogne make, men vi vet inte om Schönbergs freudianskt orienterade librettist varit medveten om implikationerna.

Folksång och dans

Hos Béla Bartók i samtidigt skrivna "Riddar Blåskäggs borg" står tonaliteten kvar på fast grund, och där finns fläktar av folksång och folkdans som tycks vittna om en annan förnyelse. Fru Blåskägg nr 4, Judith, är påträngande vetgirig och bakom borgens sju dörrar finner hon Mannens mångfasetterade psyke, målat i rika och omväxlande orkesterfärger. Trumpetsignaler ger kontur åt hans vapenförråd, skattkammarens diamanter gnistrar i harpor och celesta, Blåskäggs rike brer ut sig i mäktiga brassackord, och en allt farligare sanning  närmar sig vid den apart instrumenterade sjön av tårar.

Katarina Karnéus och Nina Stemme, hovsångerskor i besittning  av två av våra skönaste och mäktigaste röster, borgar för att Schönbergs förmenta hysterika och Bartóks krävande Judith får den mest perfekta uttolkning. Johannes Martin Kränzle som Blåskägg och Sakari Oramo med Kungliga filharmonikerna  kompletterar fint fast lite i  skuggan  – vad begär man? 

Göra sig hörd

Däremot sätter jag frågetecken för Bengt Gomérs regi med sångarna placerade ovanför och bakom orkestern, där särskilt Kränzle har det litet svårt att göra sig hörd i de större orkestereruptionerna. De påklistrade läkarexperimenten i början av "Erwartung" känns bara lättköpta, och Blåskäggs sju exfruar finns bara i sagooriginalet. På operan borde det räcka med de tre som han hyllar så smärtfyllt vackert. En operaregissörs uppgift är att belysa, inte belamra.

 

Opera

Arnold Schönberg "Erwartung" 

Béla Bartók "Riddar Blåskäggs borg" 

Kungliga Filharmonikerna

Dirigent Sakari Oramo 

Nina Stemme sopran

Katarina Karnéus mezzosopran

Johannes Martin Kränzle baryton

Regi och scenografi Bengt Gomér 

Kungliga filharmonikerna

Stockholms konserthus

Även 18 och 19/1

 

 

Lars Sjöberg är kritiker på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!