Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sömnkliniken / Göteborgsoperan

Foto: Arnesson Malin

Hanna Höglund blir bekämd av den nya operathrillern Sömnkliniken på Göteborgsoperan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Så var det 2009 och kvinnorna offras på operan igen.

 I Folkoperans Konsuln, i regi av Farnaz Arbabi, hänger de sig under trycket från det totalitära samhället. I Carl Unander-Scharins och Alexander Ahndorils Sömnkliniken på Göteborgsoperan går de in i galenskapen på grund av patriarkala pojkvänner och läkarmän.

 Aida, Carmen, Mimi och Tosca – listan över föregångare bland klassiska operakvinnor som måste dö på slutet kan göras ännu längre. 

 Jag trodde faktiskt inte att jag 2009 skulle få se en vitklädd, ”oskuldsfull” kvinna så självklart falla offer för manlig sexualdrift och förmyndarmentalitet som i nykomponerade Sömnkliniken.


Och det sker på ett sätt som jag inte sett maken till sedan, säg, erotiska b-thrillers med William Baldwin från tidigt 90-tal. På den tiden fick kvinnan åtminstone sin hämnd.

 Nu är det andra gången på en vecka, efter Konsuln, som jag på en operascen ser en kvinna bli ett offer. Det gör mig ganska beklämd.

 Att Carl Unander-Scharin kan ha skrivit några av sina vackraste melodier till just den här operan – en kärleksduett med ett sekundmotiv att dö för och knäppt skorrande Beatles-tromboner – hjälper tyvärr inte.

 Regi- och scenografimässigt önskar jag mig en Sömnklinik som varit mer avskalad, antingen bara liveorkester och fyra personer på var sin stol – eller mer video, mer samplat ljud. Mer av allt.


Det vi får är tveksamt genomförda videoprojektioner, pantomim och övertydligheter som att när man går nerför en trappa på scenen hamnar i Isabellas undermedvetna. Det är synd på goda musikaliska förutsättningar.

 Framför allt har teamet låtit långa partier vara talade och det fungerar inte alls. Resultatet blir 50-talsrepliker och överspel. 

Sömnkliniken handlar om Isabella – på premiären spelad av inhoppande Ann-Christine Larsson – som sedan hon drogats och våldtagits av sin expojkvän lider av svår sömnbrist men inte har berättat för någon om orsaken. När sömnsvårigheterna eskalerar blir hon inskriven på en klinik där en skum läkare, Peter Loguin, huserar, och där Isabella tycker sig se sitt ex trycka i kulisserna.


Någon gång är Sömnkliniken och nosar på det David Lynchiga – greppet med Loguins flöjtspelande läkare tycker jag mycket om – men man gör det aldrig fullt ut. Snarare blir det Scener ur ett äktenskap light. Tills Isabella knäcks av synerna i sömnen, blir hysterisk på ett 1800-talsoperavis, och det enda som återstår för henne är själslig ensamhet i mörkret. Som den operakvinna hon är.

FAKTA

SÖMNKLINIKEN | Av Carl Unander Scharin och Alexander Ahndoril | Regi Ellen Trømborg | Göteborgsoperan