Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Som att köra Formel ett och närma sig en kurva”

Operasångaren Peter Mattei tilldelas Sveriges äldsta musikpris.
Peter Mattei får Expressens musikpris Spelmannen 2019.Foto: FOTOGRAF ELLINOR COLLIN
Peter Mattei prisades.

Sedan genombrottet för snart 30 år sedan har Peter Mattei övertygat om operans angelägenhet på världens stora scener.

Gunilla Brodrej träffar baryton-stjärnan i Bromma och New York.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

INTERVJU. Han säger att det måste finnas en risk att man misslyckas. Men det paradoxala är att allting alltid har verkat så lätt när man hör Peter Mattei sjunga. Som babblande Rossini-barberare, despotisk Mozart-greve eller sorgsen Wagner-kung. Lätt men ändå intressant. Ibland som att sången rinner rakt ur pratet.

– Om någonting är lätt måste man nästan fejka att det är svårt. Det är som på cirkus, när de ber om största möjliga tystnad. De spelar på risken att allt misslyckas och då höjs närvaron, säger Peter Mattei. 

MOTIVERING

Han gör döda mästares musik levande och ständigt angelägen. Greve, lakej eller barberare. Vintervandrare med vansinnet lurande bakom knuten. Ingen kan som naturkraften från Norrbotten förmedla sångens djup, mening och skönhet. 

Spelmannen 2019 går till Peter Mattei.

Juryn består av Gunilla Brodrej, Hanna Höglund, Eric Schüldt, Lars Sjöberg och Loretto Villalobos

Vi går genom parken bakom Åkeshovs slott för att fotografera i ett skogsbryn. Det är kallt om öronen. Tänk om han blir förkyld nu när han snart ska åka till New York och börja repetera sin nästa stora operaroll efter en lång period med Schuberts sångcykel ”Winterreise”, ett portalverk om en man som brottas med sina känslor. En mognare Mattei. En resa mot döden, brukar man säga om ”Winterreise”.

– Men ska han verkligen dö? Jag har aldrig känt att det är en gammal man. Han är en outsider som alltid gått på de där vägarna och undrat varför han är så känslig och varför han har fått nej av en tjej. Men så hittar han till sist den där killen som spelar vevlira och frågar om han får följa med. Jag tror att han får det. Han hittar hem. Det finns ett hopp för alla. Du kanske får vänta 35 år, men vänta med att ta det där pillret. Du kanske hittar en vevlirare som du kan hänga med, säger Mattei på sitt snabba Lule-mål. 

Vi stannar vid en skogsbacke och tar bilder i ett mossigt stenparti.

– Det som är skönt med ”Winterreise” är att det inte finns en regissör eller en dirigent. Man kan repa hur mycket man vill. Det är ju underbart, säger Mattei.

Hur når du fram till din scennärvaro?

– Jag tror att någonting måste stå på spel. Nåt existentiellt. Och man måste sjunga för rätt saker. Inte för att imponera på publiken; ”Jag har den bästa rösten i världen” ”Jag har minsann förstått texten”. När det gäller ”Winterreise” måste man gå in i det som Schubert och Müller har gjort, the good side of the force. Så att den som vill komma in får komma in och upptäcka nåt annat än att ”den där tonen gick väldigt bra”. 

För ett par år sedan gjorde Mattei en gripande tolkning av rollen som Amfortas i Wagners ”Parsifal” på Kungliga Operan. Amfortas, kungen av Graal-riddarna, har ett värkande sår som aldrig vill läka och släpar runt på en tung mantel han inte vill ha medan han sjunger så man vill gråta. 

Peter Mattei som Amfortas.Foto: MICKE SANDSTRÖM

– Det där är en roll som ska vara supermänsklig. Så att man inte gör honom till nån sorts kung. Det är en kille som inte fixar jobbet. Som inte klarar det som ålagts honom, det finns en massa saker som man kan känna igen sig i det där och det är bara att plocka från det allmänmänskliga. Allt det där skapar väl nån slags närvaro. 

Vad händer i dig när du har den där närvaron?

– Allting innan är bara en enda lång väntan. Jag har väntat på att göra Wozzeck i sju, åtta månader. Det är som att köra Formel ett och närma sig en kurva. Alla saker som man har inuti sig kommer till användning. Allt man har jobbat för i alla år är för att vara just där. Och det är väl det som händer. Ingenting kan planeras, det kan vara halt och regn men så kommer flow, och då kommer man in och glömmer sig själv.

Förr har du berättat att du vill ta det lugnt med tyngre roller som Wagner och Verdi. Att du varit ganska försiktig.

– Jag var inte försiktig, jag var rätt nöjd. Jag hade ingen lust att gå en tyngre viktklass i boxning. Det är kul att göra saker väldigt många gånger för att man kommer mycket närmare det totala frisläppet då. Det kommer lite Verdi nu, men jag måste hitta ett sätt att sjunga så att det inte blir att jag låtsas vara en Verdi-sångare. Det är nog bra för mig att bli lite äldre.

För fem år sedan (eftertraktade operasångare måste ha en sinnessjuk framförhållning) planerade han att han det som nu har blivit två stora milstolpar i karriären. ”Winterreise” och ”Wozzeck”, Alban Bergs tragiska opera om den hunsade soldaten från 1922. Om en vecka reser han till New York för fem veckors repetitioner på Met. Sedan är det premiär. 

– Det svåra är att lära sig rytmerna och tonerna – att allting är dissonant. Och det är inte alltid man hör det där i orkestern som ska hjälpa en in. För en tid sedan gjorde jag nån helt vanlig Sinatra-låt (Peter nynnar ”Night and day”). Och då hade man gjort ett arr på den. Det fanns ingenting av låten kvar! Jag visste inte ens hur jag skulle komma in, för det var så konstigt allting. Och lite så är det att sjunga Wozzeck. Men när man väl är på samma ställe öppnar sig en sån där mikrovärld där det händer saker.

William Kentridge som sätter upp ”Wozzeck” på Metropolitan är bildkonstnär, och ingen personregissör. 

– Jag är glad att jag fick Steve Sem-Sandbergs ”W” i julklapp av min fru Rosie. Jag har sett många bilder från uppsättningar genom tiderna där Wozzeck nästan ser grotesk ut. Sandbergs bok kom med nya infallsvinklar. Wozzeck fick helt andra kvaliteter, en finlemmad intellektuell med polisonger, nästan som min pianist Lars David Nilsson, skrattar Mattei. 

– Sedan gjorde jag ett mellanting – en person som lider av posttraumatisk stress. Det har ju Wozzeck efter att ha varit i lag med de svenska soldaterna. Han måste ha sett allt, säger han.

För att tjäna pengar till sin lilla familj, Marie och pojken, är huvudpersonen i Alban Bergs opera försökskanin åt en läkare. Och medan han utsätter sig för detta roar sig Marie med den uppvaktande tamburmajoren. Bedragen, utnyttjad och hunsad mördar han slutligen sin Marie och går själv under. Barnet blir ensamt kvar i ett av operalitteraturens alla sorgliga slut.

Peter tar med mig ner mot ett träsk och beskriver scenen där Wozzeck leder Marie mot sin död. Han prövar några strofer. Det blir stämning på några sekunder.

– Men varje gång jag går och kör Wozzeck i skogen hittar jag nåt nytt sätt att förhålla mig till honom.

Bergman instruerar Sylvia Lindenstrand (Dionysos) och Peter Mattei (Pentheus) under en repetition av Backanterna.Foto: Bengt Wanselius

Peter Matteis genombrott kom med Daniel Börtz ”Backanterna” i regi av Ingmar Bergman 1991 och ett par år senare Ian McQueens ”Fortunato” på Norrlandsoperan. Så i början var det mer modern repertoar än vad som kom senare. 

– Ja, det har jag inte tänkt på men så är det. Just nu är jag inne i period när jag bara vill göra nytt. Med ”den här Peter”. Det tilltalar mig jättemycket. Då behöver jag inte tävla med den unga Peter.

Berätta.

– Jag känner mig mer liten än nånsin. Som en nybörjare. Som för första gången. Fascinerad att jag får göra det här. Börja som en detektiv i stället för att lyssna på en skiva och dunka in det på två veckor. Fy fan vilken panik. Det ska vara ordning och reda i instuderingen. 

Vad händer om regissörens idé kolliderar med din egen idé om en roll. 

– Då åker man hem! Nej, jag har aldrig åkt hem, men om du inte kan göra det regissören vill, om det inte funkar, så måste de ju ta in en annan sångare som kan förstå. Det bästa är när man får en regissör som har jättemycket idéer som man kan studsa sina egna emot. Och det värsta är när det är nån som är lite slarvig och lat. Då fyller man i allt man kan för att rädda sig själv, men det kan inte bli fantastiskt eftersom man inte har regi-ögat på sig. 

Somliga skulle säkert vara skräckslagna för att debutera i en roll på just Metropolitan.

– Det är det jag vill vara, för det behövs för att skapa det där engagemanget. Det måste vara spännande. Det är som Apollo 13. Ingen vet om de kommer att fixa det. Då jobbar de ju med varje detalj ”på rymdfarkosten”, säger han. 

Gunilla Brodrej och Peter Mattei i New York december 2019.Foto: PRIVAT

Några veckor senare ses vi igen på Upper West side i New York. Solen strålar. Det är dagen efter premiären på ”Wozzeck” – en häftigt visuell upplevelse där sångarna trädde fram som ur ett levande filmiskt konstverk i en scenografi med vindlande spångar och trappor. 

Peter Mattei och Elsa van den Heever i ”Wozzeck”.Foto: Metropolitan

Peter låter faktiskt lite förkyld men det verkar vara gårdagens premiärfest som dröjt sig kvar på stämbanden. Vi köper var sin kaffe och går upp i den lilla lägenheten som Mattei hyr medan han jobbar här. 

– Processen har varit otroligt intensiv. Jag har aldrig upplevt att fem veckor gått så fort. Och ”Wozzeck” är de mest späckade 90 minuter man kan tänka sig. Jag tror det var regissören Peter Brook som sa att det tar 30 till 40 föreställningar innan en teaterpjäs har kommit i gång och är redo för en slags öppning. Och det känner jag med ”Wozzeck”. 

Hur är dina kolleger i ensemblen?

– Jättefina. När man gör opera som är så här svår blir det ett bra gäng. När man gör Mozart blir det ett lekfullt gäng där det är upp till var och en att hitta varandra. Men när man gör sånt som är tufft stöttar alla varandra. Det finns liksom ingen tid att hålla på att vara en dålig kollega. 

Hur känner du dig nu efter premiären?

– När jag låg där och var död så kände jag: ”var det här allt?”. Ett års förberedelse! Lite som man har väntat väldigt länge på julafton när man är liten. Och så sitter man där ett på natten med nån byggsats och kanske gör sönder den på nåt vis och känner att jaha det var det. Imorgon kommer det att bygga på igen med stress igen. Det är som att fylla på en jättestor luftmadrass med förberedelse och allvar. Om man inte har blåst den full så går det inte att göra föreställningen. 

Klockan är mycket. Om några timmar kommer familjen från Sverige och han ska handla mat till dem. Vi står kvar ett tag och pratar på hörnet av Broadway och 71:a gatan. 

– Tänk va kul ändå att du, som är operakritiker, kom hit ända från Sverige för att se vad jag gör. Jag tror faktiskt aldrig att det har hänt, säger Peter Mattei.

Några veckor senare ser jag ”Wozzeck” när den sänds live från Metropolitan på Reflexen i Kärrtorp. Det är smockfullt i salongen.

Gunilla Brodrej är kritiker och scenkonstredaktör på Expressen Kultur.

De senaste årens pristagare

2018: Sven-Bertil Taube 

2017: Lena Willemark

2016: Victoria Borisova Ollas

2015: Håkan Hellström

2014: Malena Ernman

2013: Edda Magnason

2012: Charlotte Engelkes

2111: Åke Holmquist

2010: Helen Sjöholm

2009: Maria Lindal

LÄS MER: För dig med premium – allt det senaste inom:
Reportage & Granskning 

Ensemblen till ”Linje Lusta” tilldelades Expressens teaterpris:

Mia Skäringer tilldelades Expressens satirpris Ankan:

Författaren Jenny Jägerfeld tilldelades ”Heffaklumpen”:

Kulturjournalisten Matilda Gustavsson tilldelades Björn Nilsson-priset: