Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Simson och Delila / Kungliga operan

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

SIMSON OCH DELILA | Av Camille Saint-Saëns | Regi Renaud Doucet | Kungliga Operan

Camille Saint-Saëns visste vilka knappar han skulle trycka på. Smäktande stråkar, vemodiga träblås, hjärteknipande tonsprång, harpan som porlar. Tillsammans med Anna Larssons inledande Pietà-scen funkar det lika effektivt som i vilken b-film som helst. I fonden står judiska koncentrationslägerfångar, levande och döda, medan hovkapellet spelar och operakören sjunger så att det är omöjligt att hålla tårarna tillbaka.
Regiteamet låter Delila ha en son som får omkomma i samband med attentatet mot Folke Bernadotte i Jerusalem 1948. Tillagt för att man ska förstå Delilas hämndkänslor mot Simson. André Barbes scenlösningar är snygga – ett tjockt rött rep som drar upp gränser och spänns till maktkamp eller behagfullt rullas ut till ett kärleksnäste – en röd tråd genom hela handlingen. Renaud Doucets uppdatering är självskriven.
Så långt är allt bra.
Men sedan behövs inte näsduken mera. Det uppstår många konstigheter när man försöker klistra upp en så komplex konflikt på den här sockrade bibelstoryn om Simson och Delila. Det blir helt enkelt för knasigt när Hamas självmordsbombare dansar ringdans till Saint-Saëns hejiga orientalismer. Frågan är om det inte hade varit bättre att låta filistéernas förtryck av hebréerna, den uppslitande relationen mellan Simson och
Delila samt Simsons slutliga förstörelse av templet i Gaza tala för sig själv ur det förgångna. Simson är ju en utmärkt metafor för självmordsbombarna – han drar med sig alla när han raserar templet. Jag är givetvis för uppdateringar, men nuförtiden är det faktiskt mer förvånande och omtumlande när regissörer lyckas beröra med verket kvar i sin historiska kontext och man får tänka framåt själv.

Kanske hade det fungerat om det fransk-kanadensiska teamet hade ägnat lika mycket kärlek åt relationen mellan Simson och Delila som åt relationen mellan verket och samtiden.
Filisteiska Delila förför och förråder den hebreiske moståndshjälten Simson (Richard Decker) till ömsom smeksamma melodier och aggressiva tonsprång. Historien har en krystad twist. Simsons kraft sitter i håret och Delila tar den ifrån honom med ett snabbt snitt med kniven. Men man har strängt taget också klippt bort Simsons betydelse. Han blir i alla fall otydlig. Dokumentära och starka bilder från Mellanösternkonflikten tar över dramatiken och skymmer de komplicerade känslorna mellan Simson och Delila, som får problem med gestaltningen.

Ur Operans motstridiga uppsättning frigör sig dock en roll, översteprästen Dagon, som sjungs av den serbisk-israeliske basbarytonen David Bizic. Tillsammans med alten Anna Larssons vackert sorgsna Delila-röst förvandlar han frågetecknen i den första  akten till utropstecken i den andra. Han ser ut som en åldrad, vithårig Bin Ladin. Och Gud som han sjunger ur skägget. Kärnfullt och vackert. Med en sådan sångare i varje roll hade den här uppsättningen gått att rädda.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!