Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sceniskt storslaget Rhenguld i Helsingfors

Sari Nordqvist och Koit Soasepp. Foto: Finlands nationalopera.
Jukka Rasilainen. Foto: Finlands nationalopera.
Tommi Hakala, Jukka Rasilainen, Tuomas Katajala. Foto: Finlands nationalopera.

Hur står sig inledningen av den nya finska Ringen jämfört med de senaste årens svenska?

Lars Sjöberg kippar efter andan i Helsingfors.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. För en vecka sedan satte Finska Nationaloperan under Esa-Pekka Salonen en magnifik guldkant på Östersjöfestivalens öppningskväll i Berwaldhallen i Stcokholm. Konsertgenrepet på Wagners ”Rhenguldet” har nu flyttat upp till premiär på Helsingforsoperans scen och inleder därmed också institutionens första uppsättning av ”Nibelungens ring”. Och i Helsingfors nöjer man sig inte med en del per år – nej, redan i vår skall ”Valkyrian” sjösättas. 

För vem skriver jag det här, egentligen? Alla biljetter till de sex Rhenguldsföreställningarna är slutsålda och förmodligen försedda med diger väntelista. Men i väntan på att få tillbringa en Ringen-vecka i Helsingfors är det intressant att notera i vad mån denna uppsättning skiljer sig från Dalhallas muntra vattenlekar 2013, fjolårets sceniskt litet påvra Göteborgsversion och i somras Vattnäsladans koncentration och intimitet, dödsföraktande owagnersk.

I Helsingfors förblir relationerna mellan gudar, rhendöttrar och nibelungar ganska traditionella utan att nya mönster avtecknar sig.

Det finska Rhenguldet är framför allt det sceniskt mest storslagna av de fyra. Verket kan ofta tonas ner något till en moraliserande svart komedi där nya upptäckter kan lyftas fram. Jag tänker exempelvis på vår kungliga Stockholmsopera där det tydligt framgår att gudarna Donner och Froh varit de flystjärtade Rhendöttrarnas kavaljerer. Eller när gudinnan Freia och jätten Fasolt på Dalhalla äntligen får sig det engångsligg vi bara väntat på. Men i Helsingfors förblir relationerna mellan gudar, rhendöttrar och nibelungar ganska traditionella utan att nya mönster avtecknar sig. 

Suggestiv scenografi signerad Mikki Kuntu.

Om Anna Kelos regi inte bjuder på några större överraskningar är det i stället Mikki Kuntus scenografi och ljussättning tillsammans med Erika Tununens kostymeringar som får publiken att kippa efter andan. Pelargångar från renässansen i förening med dräkter à la hellenistisk och romersk antik slår liksom en brygga över till den hedniska och nordiska mytologi, där den wagnerska gudafamiljen huserar. Till detta kommer suggestiva videomontage och färgsprakande  ljusspel. Göteborgsoperan med sin regnbågeav kulört husgeråd i plast kan slänga sig i väggen.

Mikki Kuntus scenografi och ljussättning tillsammans med Erika Tununens kostymeringar får publiken att kippa efter andan.

Som Stockholmspubliken kunde förvissa sig om häromveckan står även det musikaliska utspelet på högsta nivå. Nu bjuder ju  inte ”Rhenguldet” på uppvisningar av sångarvirtuositet, men här finns många prov på härlig identifikation, där inga skarvar kan märkas mellan sång och scennärvaro. Börja följ unge Tuomas Katajalas karriär – men vadå, Loge är ju ändå rysligast och roligast på scenen och har de vackraste låtarna. Sari Nordqvist, jordgudinnan Erda, himmelskt sjungande, svävande i en jättekreation av böljande vatten och flammande eldslågor. Tommi Hakala som ÄR Wotan.

Tommi Hakala och Tuomas Katajala. Foto: Finlands nationalopera.

Missar finns som kanske kan rättas till inför en senare säsong. Fasolt & Fafner som sing-backade jätteprojektioner funkar inte särskilt effektivt, särskilt inte när det kommer till gudinnerov och brodermord. Och Jukka Rasilainen sjunger visserligen fullt OK som Alberich, men rollen tycks inte alls passa honom sceniskt, och hans öppningsscen med rhendöttrarna väckte vissa farhågor.

Men det är bara skönt med farhågor som kommer på skam. 

Opera

Rhenguldet

Av Richard Wagner

Dirigent Esa-Pekka Salonen

Regi Anna Kelo

Scenografi, ljus- och videoplanering Mikki Kunttu

Kostym Erika Turunen

Finlands nationalopera, Helsingfors

Speltid 2.40 t.

Lars Sjöberg är kritiker på Expressen Kultur.