Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sångare i världsklass får en att tappa hakan

Foto: Mats Backer / Mats Backer
Hanna Höglund. Foto: YLWA YNGVESSON

På Drottningholms slottsteater framförs en lekfull ”Ariodante”. 

Hanna Höglund ser en storslagen sångare landa Händeloperan.  

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Georg Friedrich Händels mastodontopera ”Ariodante” från 1735 är svenska mega-mezzon Ann Hallenbergs första som artist in residence på Drottningholms slottsteater. 

Världsarvsscenens uppsättning signerad Nicola Raab är en lekfull, musikalisk barocksaga för vuxna, där sångare i världsklass gör att man fullständigt tappar hakan, med Hallenberg som titelrollens korsriddare. 

Här väntar fyra svettiga timmar av skotska förvecklingar och ränksmideri – på italienska. Ruiner! Herdinnor! Undersköna dalgångar där man besjunger kärleken! Ondsinta hertigar från Albanien! Och en högst tveksam sexualmoral.

Men om man ser förbi den exotiserande standardstoryn från det brittiska 1700-talet är det också ett verk fullt av musikalisk skönhet och, ja, mänsklig insikt. 

Kommersiella eftergifter

Det är märkligt det där. Händels operor på Londons King’s Theatre hade varit epicentrum för världsstadens underhållningsindustri, men 1735 hade tonsättarkarriären hamnat lite på dekis. Sångarstjärnorna gick till konkurrenterna och här krävdes ett spektakel för att vända publiksiffrorna. Det gick så där. 

Ändå kan man mitt i detta verk av kommersiella eftergifter, skrivet av en ytterst pragmatisk tonsättare, skönja ett slags ”stor konst”, med eller utan citationstecken.

Regissören Raab kryddar sin uppsättning med distanserade ögonblick. Dansare som hotfullt fortsätter dansa trots att musiken tagit slut. Dubblerande skuggestalter som följer sångarna som onda samveten. 

Korsetter blir till sorgsna fängelser och vita, fluffiga peruker en krass förvandlingsakt.

För detta är en opera seria med djupt melankolisk basnot, och med Linus Fellboms scenografi och ljusdesign bygger man upp en helt egen stämning. Frossar i teatermaskineriets överdåd och låter skogens löv och molnscenens cumuluskulisser leta sig in i Gesine Völlms barockkostymer. 

Efter hand skalas allt av. Krinoliner blottas som skelett. Korsetter blir till sorgsna fängelser och vita, fluffiga peruker en krass förvandlingsakt. 

I orkesterdiket blottlägger dirigenten Ian Page och Drottningholmsteaterns orkester under Maria Lindal sångarnas solokadenser, naket utan ackompanjemang. 

Ett favoritögonblick är när Ginevra, den fenomenala sopranen Roberta Mameli, lämnas ensam på scenen av kärlekskranka amoriner till dansare och med Fellboms mörker i blick låter rösten gå upp i en ensam kulning. Detta är prinsessan som i hederskulturell anda kommer att dömas till dödsstraff (och sedermera benådas) av sin egen far eftersom hon ryktas ha varit otrogen mot sin tilltänkta Ariodante. Allt lögn förstås, ihopkokat av den ondsinte Polinesso, countertenoren Christophe Dumaux, som är så briljant både på höjden och djupet, längden och tvären att man, nästan, glömmer att rollen är ett moras av fördomar.

Känslobomber

Jag ska erkänna att jag hade hoppats på en ändring av slutet. I 2014 års uppsättning i Aix-en-Provence lät man Ginevra säga tack och hej till hela hovet i stället för att glatt ta Ariodantes hand som om ingenting hänt. 

Men samtidigt får vi nu en koreograferad fäktningsscen där Ginevra och hennes hovdam Dalinda (Francesca Aspromonte) själva drar svärd mot förtrycket. Så att Ginevra, denna Pride-afton, kan få sin älskade butchflata Ariodante till maka till slut.  

Då har en känslobomb redan briserat i Ariodantes extra långsamma aria i andra akten, på en orkesterbädd jordad i Jani Sunnarborgs undersköna fagottspel. 

Det är här man efter en lite instabil första akt riktigt landar med Hallenberg. Och det är här som hon med största inlevelse, oändliga linjer och toner som börjar i det svagaste svaga och sväller och sväller, cementerar sin status som inget mindre än barockoperans egna Nina Stemme

ARIODANTE

Av Georg Friedrich Händel

Efter ett libretto av Antonio Salvi

Dirigent Ian Page

Regi Nicola Raab
Koreografi Caroline FInn

Ljus och scenografi Linus Fellbom
Kostym Gesine Völlm

Mask och peruk Sofia Ranow

I rollerna Johannes Weisser, Roberta Mameli, Fransesca Aspromonte, Ann Hallenberg, Martin Vanberg, Christophe Durmaux, Olof Lilja

Drottningholmteaterns orkester

Drottningholms slottsteater

Speltid: 4 t. inklusive två pauser. 

Hanna Höglund är kritiker på Expressen Kultur.