Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Så skimrande skön är inte ens verkligheten

Thea Musgrave tar emot applåder i Stockholms konserthus. Foto: Jan-Olav Wedin
Foto: OLLE SPORRONG

Stockholms konserthus har inlett sin årliga tonsättarfestival.

Lars Sjöberg hyllar invigningskonserten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONSERT | RECENSION. Thea Musgrave är i stan. Med sina 90 år kanske nestorn bland nu levande tonsättare – kvinna och tonsättare men enligt henne själv sällan på samma gång. Det är hon som i år är föremål för Konserthusets traditionella tonsättarfestival.

Man får lätt Musorgskijs berömda "Tavlor på en utställning" i tankarna inför programmet på torsdagskvällens invigningskonsert. Men Musgraves musik, inspirerad av Picasso, Edward Hopper med flera och framför allt William Turner, har ingenting gemensamt med Musorgskijs mustiga realism. Det handlar om – för att använda Beethovens karakteristik - "mer känsla än måleri". I öppningsnumret, tondikten "Loch Ness", upplever jag en våldsam förväntan på "Nessies" eventuella uppdykande snarare än åsynen av henne själv.

Instrumental briljans

Instrumental briljans, orkestral såväl som solistisk, tillhör Musgraves kännemärken. I den sexsatsiga William Turner-sviten "Turbulent landscapes" är det som om oboen speglade sig i havsytan efter skeppsbrottets fasor. Valthornet tågar över Alperna tillsammans med Hannibal och hans stackars elefanter. Trumpeten tolkar den besegrade Napoleons stolthet in i det sista. En ovanligt impertinent piccolaflöjt hjälper till att tutta på "The Houses of Parliament", och för Karl-Johan Elf, vars tuba får illustrera både Nessie och andra sjöodjur, måste den här konserten varit ren julafton. 

Nicholas Daniels. Foto: Jan-Olav Wedin

Att Musgrave inte bara behärskar en sjudande symfoniorkester utan även en slankare klangkropp visade programmets yngsta inslag, det härmed uruppförda edwardhopperska konsertstycket "Night Windows" för oboe och stråkar, drömskt och litet torroligt à la nyklassicister som Stravinsky och Poulenc. Och så ohyggligt virtuost att man fruktade för suveräne solisten Nicholas Daniels välbefinnande. Men vackrast av allt var ändå vintermusiken ur sviten "The Seasons". Så skimrande skön är inte ens verkligheten.

 

 

När jag läser Tony Lundmans utomordentliga programhäfte reserverar jag mig dock inför tonsättarens alltför detaljerade redogörelser för musikaliska händelseförlopp. Varför inte fråga Tate Gallery om lite reproducerade målningar? Picasso och Hopper må vara copyrightskyddade, men Turner är det inte. Det är så lätt hänt att noggranna utläggningar upplevs som omständliga och slår fel medan så här färgsprakande musik i mera orört skick hade kunnat nå större effekt. 

Karen Kamensek. Foto: Jan-Olav Wedin

Karen Kamensek gav också mersmak – tydlig, inspirerande och uppenbarligen uppskattad av Kungliga filharmonikerna. Stockholmare som pallrar sig i väg till lördagsreprisen kommer också att få bonusnöjet i att se hur läckert hon adresserar sina orkestersolister under applådtacket.

 

Konsert

Tonsättarfestival – Thea Musgrave 

Loch Ness – A Postcard from Scotland, The Seasons, Night Windows för oboe och 15 stråkar (uruppförande), Turbulent Landscapes

Kungliga Filharmonikerna

Dirigent Karen Kamensek

Solist Nicholas Daniel oboe

Stockholms konserthus

Till 24 november

 

Lars Sjöberg är kritiker på Expressens kultursida.

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!