Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Så blir livet efter den stora datakraschen

John Erik Eleby som Carbon.
Foto: Martin Hellström
Arina Trostyanetskaya, Robot ”Queen”.
Foto: Martin Hellström
Elísabet Eínarsdottir som Hydrogenii.
Foto: Martin Hellström
Jakob Högström, Linnea Andreassen, Elísabet Eínarsdottir och John Erik Eleby.
Foto: Foto: Martin Hellström

Ett ovanligt verk började sitt liv i dataålderns barndom och har nu fullbordats av Carl Unander-Scharin.

Lars Sjöberg rekommenderar operapubliken att gå ner under jorden på Tekniska högskolan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Ni anar inte hur många trappor det är ner till Kungliga Tekniska högskolans underjordiska reaktorhall där det skall vankas en opera vi väntat på i över 50 år.

Mänskligheten har sedan tidernas begynnelse kunnat notera många underlättande upptäckter och uppfinningar. Elden, hästen, hjulet, elen. Fysiskt underlättande vill säga. Det mänskliga intellektet å andra sidan har ständigt kommit på efterkälken, ända tills datorerna grep in med sina binära tal och hjälpte oss med uträkningar som annars skulle tagit åratal för ett otal aktiva hjärnor. Och de promiskuösa algoritmerna har fått dra sitt strå till stacken.

De tidiga datorerna hade i jämförelse med eld och hjul visat sig opålitliga nog för att forskarna skulle höja varningsflaggor. Till de främsta hörde Hannes Alfvén som för sina barn berättade ”Sagan om den stora datamaskinen”. Året var 1966, den allvetande ”Miman” i Harry Martinsons rymdepos ”Aniara” var aktuell även i Karl-Birger Blomdahls operaversion, och det ställer sig fullt naturligt att Blomdahl vid sin död våren 1968 hade en opera över Alfvéns datamaskin praktiskt taget färdig. Det var bara musiken som fattades, ett icke oviktigt element när det rör sig om opera. 

Då talades mest om ”datamaskinen” eller i diffust femininum ”datan”.  Numera använder vi det maskulint neutrala ”datorn” lika ofta som engelskan ”computer”.  Stavad ”computa” klingar det praktiskt taget likadant, men i skrivet skick tar det ut oss på diskutabla vägar. Är Computa, den hörbara, osynliga, allestädes närvarande huvudrollen i Carl Unander-Scharins ”The tale of the great computing machine”, vår gemensamma ”puta? Datorn som allas fnask?

...fenomenala Arina Trostyanetskaya i Argons dansade roll...

I Unander-Scharins dataopera är Alfvéns saga mindre libretto än avstamp och inspirationskälla. Mänskligt liv gestaltas av fem grundämnen - syre, väte, kväve, kol och argon – alla i fantasifullt personliga dräkter. Man fäster sig vid John Erik Elebys Carbon när han som pensionär i penningnöd konfronteras med en defekt Computa – Anna Larssons stämma, omedgörligare än en gång som ”Tokfurstens” terapeutiska Gud Moder. Och vid fenomenala Arina Trostyanetskaya i Argons dansade roll, när hon tolkar mänsklighetens gradvisa återvändande till livet efter den stora datakraschen. 

De tre övriga – Elisabet Einarsdottir, Linnea Andreassen och Jakob Högström – är mindre konturskarpa men sprider idel välljud i ensembler och soloinpass. Ingen behöver sakna klanglig och melodisk sensualism à la Bellini eller Richard Strauss, vilket jag misstänker att vi gjort om Blomdahl en gång fått som han tänkt sig.

Överallt i den väldiga reaktorhallen sitter fem musiker här och var och stöder spelet men vankar inte omkring så som vi tidigare förvarnats om. Biografen Skandias Wurlitzerorgel har auktoriteten bevarad fast den inte spelas ”live” utan aktiveras med metoder vi får utröna på egen hand. Vad de två robotarna mot slutet har där att göra är nog ett svårare spörsmål.

Sjutton utsålda föreställningar är annonserade, men nöj er inte med det. Tjat och gnat har alltid lönat sig, och att biljettsystem kan paja känner vi ju till.



OPERA

THE TALE OF THE GREAT COMPUTING MACHINE 

Efter ”Sagan om den Stora datamaskinen” av Hannes Alfvén

Av Carl Unander-Scharin (musik)

Åsa Unander-Scharin och Carl Unander-Scharin i samarbete med Nils Spangenberg (libretto)

Regi & Koreografi Åsa Unander-Scharin

Musikalisk ledning Carl Unander-Scharin

Mjuk- och hårdvaruutveckling Federico Visi

Videodesign och mjukvaruutveckling Ludvig Elblaus

Robotkoreografi Åsa Unander-Scharin

Kostymdesign Anna Ardelius

Maskdesign Theresia Frisk

Ljusdesign Jimmy Svensson

Teknisk samordnare och scenmästare Jimmy Svensson

Regiassistent Olov Nilsson

Robotprogrammeringsassistent Elsa Benzinger

Ljud och inspelningar Maurice Mogard

Skräddare, tillskärare Mika Luther

Rekvisitör, assistent kostym och mask Barbro Lennartsdotter

Foto Martin Hellström

Språkcoach Jeremy Carpenter

Med Anna Larsson, Arina Trostyanetskaya, Elísabet Eínarsdottir, Linnea Andreassen, Jakob Högström, John Erik Eleby, Rebecka Karlsson, Kerstin Frödin, Nora Roll, Lars Westergren och Rolf Landberg

Non human performers: 

Robot ”Queen” YuMi IRB 14000-501646 (ABB)

Robot ”King” YuMi IRB 14000-500269 (ABB)

The Vocal Chorder

The Observer

Gestural Obbligato & Mimicking Organ

The Suspended Choir

Skandiaorgeln

Reaktorhallen, Kungliga tekniska högskolan, Stockholm

Speltid 1.15 t.


Lars Sjöberg är kritiker på Expressens kultursida.