Rossinitenoren som är en på miljonen

Rosina, Ann-Kristin Jones.
Foto: Lennart Sjöberg / Lennart Sjöberg
Rosina och Figaro. Ann-Kristin-Jones och Hannes Öberg.
Foto: Lennart Sjöberg / Lennart Sjöberg
Ann-Kristin Jones och kören.
Foto: Lennart Sjöberg / Lennart Sjöberg
Almaviva, Vassilis Kavayas, och Göteborgsoperans kör
Foto: Lennart Sjöberg / Lennart Sjöberg
Ann-Kristin Jones och Hannes Öberg.
Foto: Lennart Sjöberg / Lennart Sjöberg

På Göteborgsoperan briljerar de vokala prestationer i en regi full av missgrepp.

Lars Sjöberg ser en ”Barberaren i Sevilla” som inte tar skämten på allvar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Att unga flickor med hemgiften och oskulden i tryggt förvar väntar på bortgifte, det är en besk aktualitet som vi för var dag som går finner allt mindre roande. Det var säkert inte särskilt roligt 1816 heller, men vad som i det avseendet gör en hotande tragedi till glad komedin är Rossinis spirituella och allt försonande musik. Detta mitt i den jordbävning under alla till synes självklara sociala mönster, som originalförfattaren Beaumarchais anat långt innan Bastiljen stormades. 

När nu Göteborgsoperan öppnar efter ett och ett halvt års pandemisk isolering sker det med en av de pålitliga klassikerna – ”Barberaren i Sevilla”, regisserad av grekiska Rodula Gaitanou. Hon gästade Göteborg redan för ett par tre år sedan, då Strauss ”Ariadne på Naxos” tyngdes av ett påklistrat filmteam vars verksamhet aldrig lät sig integreras i helhetskonceptet. Nu gör hon flera liknande missgrepp i form av allusioner – vokala och dansanta – till pop- och mellovärlden. Det är fullt OK när det meddelas att ”detta inte står i den källkritiska utgåvan” om det samtidigt är roligt, men det blir det sällan. Skämt måste alltid tas på allvar.

Vassilis Kavayas , en Rossinitenor på miljonen, och rolig och vig är han också!

Men nu är ju opera något som främst skall höras och i andra hand synas. Och därvidlag är Gaitanou visserligen med rätta entusiastisk över akrobatiska men framför allt vokala och dramatiska prestationer. Figaro – barberaren själv – Hannes Öberg med sin perfekta diktion och sceniska otvungenhet. Rosina, Ann-Kristin Jones, den temperamentsfulla koloraturmezzon som så sällan får en riktig huvudroll att bravera i. Och så Almaviva, den stora överraskningen för de flesta av oss, Vassilis  Kavayas , en Rossinitenor på miljonen, och rolig och vig är han också! Han kommer från Grekland, och måtte han inte återvända dit. 

Likaså lyfter Markus Schwartz dr Bartolo till en riktig huvudroll, men tyvärr borde Mats Almgren avsagt sig Basilio. Den vanliga showstoppern ”förtalsarian” blev närmast ett pinsamt mellanspel. Almgren har gjort sitt och gjort det bra, men inte nu längre. Mia Karlsson som Berta verkade länge överregisserad och överexponerad men tog skadan igen i sin ofta strukna aria, där hon transformerades från ledbruten gumma till attraktiv och skönsjungande lady in pink.

...farshumöret fick slå över i odisciplinerat jönsande...

Manskören, vare sig den nu föreställde serenadensemble eller vaktstyrka, var inte helt tillfreds med personregin. Det var lätt hänt att farshumöret fick slå över i odisciplinerat jönsande, något som kanske kan regleras efter ett par föreställningar. Och snälla, låt bli att blanda in två störande gubbs redan i uvertyrens öppningstakter!

Dirigenten, finske Ville Matvejeff tog avbrotten med jämnmod, svarade för en Rossinitolkning åt det ganska tuffa hållet och trakterade recitativens hammarklaver med lyhördhet och fantasi. Och om jag kan verka litet gnällig över onödiga smågags, så kan jag å andra sidan beklaga alla som av pandemiska skäl inte kommer att få uppleva andra aktens sånglärar- och rakningsjippon. 

Det är musikaliskt komedispel på en nivå man sällan får uppleva, vare sig i Sverige eller annorstädes.


Opera

BARBERAREN I SEVILLA
Regi Rodula Gaitanou

Dirigent Ville Matvejeff

Scenografi och ljusdesign Simon Corder

Kostym Rodula Gaitanou i samarbete med Gunilla Bjertin, Viktoria Erlandsson, Marléne Jahnke, Frida Pettersson, Sofia Yvell

Konstverk i föreställningen Lucy Doyle

Med Vassilis Kavayas, Markus Schwartz, Ann-Kristin Jones, Hannes Öberg, Mats Almgren, Mia Karlsson, Jonas Landström och Henrik Andersson

Göteborgsoperan

Speltid 3 t.


Lars Sjöberg är kritiker på Expressen Kultur.



Vill DN bli FN?

https://embed.radioplay.io?id=91212&country_iso=se

Karin Olsson och Magnus Alselind om veckans mediesnackisar: DN:s hybris, Carina Bergfeldts blåsväder och Alex Schulmans hunkiga stand-in. Helena Gissén gästar podden och berättar om hur Löfven snuvades på sin plan.