Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Rörande och rörigt porträtt av den unge kompositören

Jacob Mühlrad.Foto: KARIN SÖRBRING
Loretto Villalobos.Foto: OLLE SPORRONG
Sofia vokalensemble.Foto: André Garcia

Jacob Mühlrad är starkast då han gestaltar sitt traumatiska arv.

Loretto Villalobos hör en porträttkonsert i Stockholms konserthus.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Kompositören Jacob Mühlrad är med sina blotta 28 år dubbelt aktuell just nu. Släppet av det nya albumet, betitlat ”Time”, på det prestigefulla skivbolaget Deutsche Grammophon, åtföljs av ett par porträttkonserter i Stockholm och Malmö. Utöver det har han jobbat med Swedish House Maffia och är till våren aktuell på Dramaten. 

Hypen har varit enorm, men en hype har en tendens att börja leva sitt eget liv där storyn om en naturbegåvning som upptäckts av Sven-David Sandström riskerar att bli bättre än själva slutprodukten, nämligen musiken. Och det är en sak att höra musik på skiva och en annan att höra den live.

På Stockholms konserthus finns ett tydligt anslag, även om utförandet i sig spretar åt alla möjliga håll. Fotografen Alexander Wessely, som står för regi, låter projicera sina videoinstallationer med svartvita abstrakta psykedeliska texturer på en stor arenaskärm i bakgrunden, medan Jacob Mühlrads inspelade röst delger sina reflektioner om livet och universum. Ett svart hål får symbolisk genklang i såväl berättelsen om Babels torn som morfaderns vittnesmål om sin tid i nazisternas förintelseläger. Det är rörande, men det svarta hålet som metafor sviktar.

Storyn om en naturbegåvning som upptäckts av Sven-David Sandström riskerar att bli bättre än själva slutprodukten

Mühlrad jobbar med musik på ett sätt som i första hand är gestaltande snarare än musikaliskt. I vissa ögonblick skiner det igenom med briljans, till exempel i verket ”Time”, framförd av Sofia vokalensemble under Bengt Ollén. Man kan ana hur den allmänmänskliga kärnan som han söker efter tar form i röstmassans fonetiska kakofoni som utstöter ordet ”tid” på ett par dussin olika språk. 

Och pianoverket ”An echo of memories”, framfört av Staffan Scheja, genljuder starkast just i pauserna som fylls av pianots efterklanger. Slutligen är stycket ”Kaddish” på samma gång Mühlrads starkaste och svagaste. Starkt för att jag personligen verkligen förstår längtan efter att materialisera ett traumatiskt arv, morfadern överlevde Auschwitz, men svagt för att det känns både ofärdigt och osammanhängande.  

Kanske hade Mühlrad behövt få bottna lite mer utanför all hype innan den här resan började på allvar.

Konsert

”Time”

Av Jacob Mühlrad

Maggid, Time, An echo of memories, Kaddish.

Sofia Vokalensemble

Dirigent Bengt Ollén

Johannes Rostamo, cello

Staffan Scheja, piano

Sofia Niklasson, sopran

Fredrik Mattsson, tenor

Stockholms konserthus

Speltid 2 t.

Även 10 november

Loretto Villalobos är kritiker på Expressen Kultur.

Gör om lärarutbildningen från början:

Har sjunkande studieresultat något att göra med hur undervisningen i svensk skola är utformad?

Isak Skogstad är aktuell med en debattbok som vill ifrågasätta gamla sanningar.

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen med författaren och debattören Isak Skogstad. Programledare: Daniel Sjölin.