Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Rhenguldet får vikingastuk – och spelglädjen glimmar

Rhendöttrarna. Katarina Böhm - Wellgunde, Alexandra Büchel - Woglinde, Elisabeth Leyser - FlosshildeFoto: P-J Jansson
Anna Larsson - Fricka, Johan Schinkler - Wotan.Foto: P-J Jansson

Vid Orsasjön framförs ”Rhenguldet” med scennärvaro och spontanitet.

Lars Sjöberg ser en strålande Wagneropera i mindre format.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Wagner i Vattnäs verkar vanskligt – för att nu uttrycka det på wagnerska. På en relativt liten intim operascen, som profilerat sig inte minst med ny svensk musikdramatik, har Jussi Björling, Ebba & Horace och Clark Olofsson passerat revy. Platsar där gudar, hjältar och valkyrior? De stora existentiella frågorna kanske inte behöver jättescen och orkester i proportion därtill. 

Man undrar hur ”Rhenguldet” – Wagners hopkok på en fornisländsk storyline – skulle stå sig i en modernare juridisk granskning. Alltså: får man råna en tjuv?

Naturligtvis får man det, förutsatt att man dels anser sig ha rätten på sin sida, dels tack vare gudomlig ställning ändå står ovan lagen. Men den skarpsynte försvarsadvokaten frågar genast: vadå tjuv? Alberich må vara en elak och störtful nibelung, men han har hederligt betalat för att exploatera Rhens guldskatt med en livsavgörande uppoffring. Objection, your honor – Alberich avsvär sig kärleken men hinner avla en son värre än han själv. Jovisst, avlad i hat, ett sexköp med många guldmynt inblandade men inte enligt ursprungskontraktets paragraf ett.  ”Blott den som KÄRLEKS makt försmår …”

Marcus Jupithers triumf på Dalhalla för sex år sedan med riktigt vatten – det osannolikt bästa Rhenguld jag upplevt.

”Rhenguldet” har efterhand börjat mista sin underordnade ställning som ”förafton” till trilogin ”Nibelungens ring” och alltmer utvecklat sig till ett självständigt musikdrama. Vi behöver inte följa fortsättningen med völsungatvillingarnas kärlek, Brünnhildes faderskonflikter, Siegfrieds påfrestande pubertet och Hagens grymma intrigspel som nästan går vägen i ”Ragnarök”. 

Sedan kan man ju misstänka att flera önsketänkta Ringar från senare tid av kostnadsskäl stannat kvartsvägs vid ”Rhenguldet”. Dit hör Stockholmsoperans magplask 1997 men också Folkoperans friska och slanka nyorientering i Claes Fellboms regi 2002, och framför allt Marcus Jupithers triumf på Dalhalla för sex år sedan med riktigt vatten – det osannolikt bästa Rhenguld jag upplevt. Ett praktfullt konsertframförande hos Kungliga filharmonikerna under Alan Gilbert från 2002 var och förblev en solitär utan planer på fortsättning följer.

Ett Rhenguld i mindre format, med reducerad orkester under Joakim Unanders strålande anförande.

Nu är det dags igen, för projekt ”Siljansringen” – kanske en hel Ring med tiden? Anna Larsson och Göran Eliasson – som var med både hos Filharmonikerna och på Dalhalla – sätter nu upp ett eget Rhenguld på hemmaplan, alltså konsertladan i Vattnäs. Orsasjön är litet för avlägsen för annat än koreografiskt torrsim, och lokalen tillåter varken en full Wagnerorkester eller de många sceniska växlingar och trollerier som brukar utmana, imponera eller locka till löje. Så det blir ett Rhenguld i mindre format, med reducerad orkester under Joakim Unanders strålande anförande. En inlagd paus går ut något över Wotans och Loges färd till underjorden men inte så att det stör.  Dräkter och scenografi är smak- och måttfulla med tidsenliga smycken, allt signerat Bernd Janusch och som tillsammans med Patrik Sörlings regi ger uppsättningen ett lätt vikingastuk. Sådant kallades traditionellt innan Wagner och hans Ring kapades av alla möjliga moderna läsarters företrädare. 

Förutom Anna Larsson och Göran Eliasson i paradrollerna som Fricka/Erda och Loge är det rhenguldsdebut för samtliga rollinnehavare, allt med en spontanitet, spelglädje och scennärvaro som är helt häpnadsväckande – ingen nämnd, ingen glömd. Jo, man lägger nog särskilt märke till Fredrik Zetterströms Alberich, lika skrämmande som ömkansvärd. Men förklaringen till att Fricka och urmodern Erda sjungs av samma rollinnehavare är krystad och onödig. Vilket operahus i världen skulle nöjt sig med bara tillgång till Anna Larsson.

Opera

RHENGULDET

Av Richard Wagner

Orkesterarrangemang Joakim Unander

Dirigent Joakim Unander

Regi Patrik Sörling

Scenografi Bernd Janusch

Koreografi och dans Anna Näsström

Ljusdesign Jimmy Svensson

Vattnäs kammarorkester

Vattnäs konsertlada

Speltid 3 t.

5, 7, 9 och 10 juli 2019

Lars Sjöberg är medarbetare på Expressen Kultur.