På operan får vi fullvuxna lyssna på sagor

RECENSION | OPERA. På operan är det inte sällan så att en hel salong fullvuxna människor sitter och lyssnar på en barnsaga. Uppklädd och med ett glas bubbel i kroppen serveras naiva berättelser som klätts i odödlig musik och framförs av de yppersta sångarna. Och inget fel i det, men det kan vara bra att påminna om det för ibland uppstår en helt omotiverad respekt för genren.

En stor del av operarepertoaren är ju skapad i en tid då operapubliken hade annat för sig än att sitta tyst och glo. Som att äta och skvallra. Då fick det inte var så djupsinnigt. ”Askungen” av Rossini är förstås det tydligaste exemplet, som bygger på sagan vi alla känner till. Men också Rossinis ”Barberaren i Sevilla”, Mozarts ”Figaros bröllop” och ”Così fan tutte” är operor som egentligen inte är mer komplexa än en burk med läsk, även om de innehåller ögonblick av berörande sentiment. Men det gör ju som bekant barnfilmer som ”Frost” och ”Insidan ut” också. 

Lindy Hume bjuder på magi

En del regissörer fördjupar och problematiserar för att göra verken mer intressanta för en nutida publik, medan andra, som australiska Lindy Hume med sin ”Askungen” på Operan i Stockholm, bjuder publiken på några timmars lättfattligt spektakel. En stunds verklighetsflykt. Och det gör hon med en ung, härlig ensemble med mezzosopranen Johanna Rudström i spetsen i sin första riktigt stora roll på Kungliga Operan (det lär bli flera). 

Hennes Angelina, så heter Askungen i Ferrettis text, är oerhört lätt att tycka om. Även om det bara handlar om en saga måste vi ju tro på vår hjältinna för att engagera oss i hennes resa från mobbad familjemedlem till upphöjd prinsgemål. Och ur den trovärdigheten kommer det lilla extra som gör att vi hänger vid hennes läppar och bara måste veta hur det ska gå. Inte ens iklädd den fantastiska blåsvarta balklänningen tappar hon kontakten med sin roll, flickan av folket. Under så här ekvilibristiska koloraturer är det lätt att fastna i hur duktig sångaren är, men Rudström stannar i rollen och sjunger sig förbi den där prestationskänslan. Och så tycker jag faktiskt att det förhåller sig med nästan hela den sceniskt skickliga ensemblen. 

Dan Potra gjorde Dracula

Scenografen och kostymören Dan Potra (som också gjorde "Dracula") har skapat en dickensiansk miljö för denna uppsättning där Askungen bor med sin familj i en butik full med allehanda pryttlar. Rekvisita från golv till tak i en miljö som för tankarna till ”Oliver Twist” eller för all del ”Harry Potter”. Den elaka styvfadern påminner om Fagin (John Erik Eleby). Handlingen utspelas i England där det finns ett tydligt och uråldrigt kungahus som de flesta kan relatera till. 

Det här är en charmig föreställning utan döda punkter och givetvis har vi Rossinis underhållande och rytmiskt roliga musik att tacka för det. Om man fick önska nåt vore det ett något febrigare driv från Hovkapellet under ledning av Jean-Christophe Spinosi.

Sammantaget är ”Askungen” en smårolig opera för hela familjen. Tyvärr skulle det kosta 1600 kronor om två vuxna och två barn skulle gå tillsammans. Så "Askungen" kommer fortsätta att vara sagostund för fullvuxna. Och kanske är det just det vi behöver just nu. En som slutar med att godheten segrar. Utan en enda problematiserande samtidsmarkör.

Gunilla Brodrej är musikkritiker på Expressens kultursida.

Läs fler artiklar av Gunilla Brodrej här