Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Operan kommer inte i närheten av låtarna

Jeremy Carpenter, Beate Nordal, Elin Rombo, Ruben Lundström och Conny Thimander.Foto: Sören Vilks
Conny Thimander, Ruben Lundström, Beate Mordal, Elin Rombo och Jeremy Carpenter i ”Prima Donna”.Foto: Sören Vilks.
Elin Rombo i ”Prima Donna”.Foto: Sören Vilks / Bilden får endast publiceras i pressammanhang ell
Kompositören Rufus Wainwright på Kungliga Operan i Stockholm.Foto: Sören Vilks / Bilden får endast publiceras i pressammanhang ell

Rufus Wainwrights opera ”Prima donna” har haft premiär i Stockholm.

Gunilla Brodrej försöker få kontakt med det han kände när han skrev den.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det är en sak att älska opera. En helt annan att skriva en. Du må, som Rufus Wainwright, vara en gudabenådad låtskrivare. Du må, som han, ha sjungit arior ur ”Tosca” som tioåring. Binge-tittat på ”The Callas conversations” från 1968. Ja till och med ha en fantastisk känsla för hur klassisk opera ska låta. Men från det till att skapa en meningsfull helaftonsopera är klivet enormt.

Under första akten av Rufus Wainwrights opera ”Prima donna” på Kungliga Operan kommer han ändå en bra bit på väg. Även om det musikaliskt liknar Operaimprovisatörernas föreställningar där publiken valde ämnena. Sen skuttade ensemblen med dödsförakt från tonsättare till tonsättare lite beroende på stämning och uppslag. Wainwrights musik tar också vägen lite vart som helst – Debussy, Puccini, Verdi, Satie, Glass och Orff, det är bara att välja och vraka. Och han plockar klanger ur orkestern som vore den en leksaksbutik. Hovkapellet kan verkligen låta både läckert och charmigt under ledning av Jayce Ogren. Men ingenting i den här föreställningen kommer i närheten av känslan i det som Rufus Wainwright åstadkommit med sitt låtskrivande. Librettot är förbluffande grunt. Kanske är det för att han skriver utifrån en föreställning om vad opera ska vara. För att han vill göra intryck. I stället för att använda operan som ett instrument för det han vill uttrycka. 

Ursäkta, men det är bara för klyschigt.

Handlingen i ”Prima donna” (2009) utspelar sig under en dag: Den krisande operasångerskan (Elin Rombo) lever som en trött burfågel i sin övermöblerade lägenhet. Hennes namn är Régine Saint Laurent – genom blotta namnet såväl krönt och helgonförklarad. I hennes våning finns förutom möblemanget, flygeln och grammofonen en trofast butler (barytonen Jeremy Carpenter) och en lojal husa (koloratursopranen Beate Mordal), men egentligen är hon oåterkalleligen ensam i världen. Publiken är hennes enda vän och nu ska hon göra comeback efter sex år och ställer därför upp på en intervju med anledningen av det. Givetvis blir hon kär i journalisten (tenoren Conny Thimander) som givetvis redan har en tjej. Och rösten bär henne inte tillbaka till scenen. På slutet står vår prima donna ensam på sin balkong i ljuset från nationaldagsfyrverkerierna. 

Temat med den trasiga divan är kärt, men slitet. Vi har sett bättre föreställningar om såväl Callas som Piaf, för att nämna två stora gayikoner, som dramatiserats för scenen. Rombo har både resningen och rösten för Wainwrights härliga melodibågar, men hon hittar inte fram till rolltolkningen, inte på djupet. Den enkla förklaringen är att Rufus Wainwright och Bernadette Colomines text inte erbjuder något djup. Inga undertexter, ingen poesi. En bättre regissör hade kanske kunnat göra det hela mera intressant. Mårten Forslunds regi är konventionell för att inte säga tråkig. I kombination med Sabine Theunissens överlastade privat-teater-scenografi blir mossigheten ännu mer påtaglig. 

Och synd är det. Nu när hela ensemblen visar sig på styva linan i de generöst melodiösa partier Wainwright komponerat.

Jag förstår, nej vet, att kompositören har velat uttrycka känslor som både handlar om honom och hans mamma när han skrivit den här operan, men den känslan måste fram till publiken. Även om det bara är ynkliga 50 personer. Och detta mina damer och herrar är en skandal i sig. Operan har massor av ingångar och personal som kan slussa in publiken coronasäkert. Jag vågar inte ens tänka på vad de här operabiljetterna egentligen kostar per skalle.

 

Opera

PRIMA DONNA

Av Rufus Wainwright (musik)

Rufus Wainwright

och Bernadette Colomine (text)

Regi Mårten Forslund

Scenografi Sabine Theunissen

Mask och kostym Jeanette Stener

Ljus Linus Fellbom

Med Elin Rombo, Jeremy Carpenter, Beate Mordal, Conny Thimander och Ruben Lundström

Hovkapellet

Dirigent Jayce Ogren

Kungliga Operan, Stockholm

Speltid 2.25 t.

Föreställningen kan ses på Operans hemsida från 28 november

 

 

Gunilla Brodrej är kritiker och scenkonstredaktör på Expressen Kultur.

 

 

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=73717&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.