Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Operan går till storms mot patriarkatet

Paulina Pfeiffer. Foto: Kristofer Röhr.
Paulina Pfeiffer och Krock. Foto: Kristofer Röhr.
Hanna Höglund. Foto: YLWA YNGVESSON

Äggstockar och blodådror blottas när Scum-manifestet blir opera.

Hanna Höglund njuter av en del av den nya politiska konstmusiken.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OPERA | RECENSION. ”Stora män, stor konst, deep stuff!” sjunger Paulina Pfeiffer alias feministikonen Valerie Solanas och river sönder notbladen med menande blick. 

Kammaroperan ”Valerie’s voice” baserad på ”SCUM-manifestet” är skriven av Christofer Elgh, Sveriges just nu mesta feministkomponist alla kategorier. Nästa projekt efter ”Valerie” är Sonja Åkessons ”Neeijjj”-dikt, till exempel. I Helena Röhrs regi har hans tidigare korta experimentföreställning svällt ut i hela sin köttrosa könsmaktsprakt till elförstärkt opera på Bastionen i Malmö. 

Och det förtjänar den. Här går Solanas ensamma sopran upp i ringen mot ensemble Krocks fyra manliga elgitarrister i kaninmasker. Med rödfärg, glödande ord och hot om våld ska patriarkatet störtas och Valerie återta rätten till sin egen berättelse.  

Jobbiga kvinnan

Det är en läcker föreställning och som författaren Sara Stridsberg skriver i förordet till Solanas legendariska manifest utgivet på Modernista  – en farlig text som kan förändra dig själv och alla andra. För det finns ju så mycket som fortfarande provocerar 50 år efter att ”SCUM” släpptes. Solanas är sinnebilden av den ”jobbiga kvinnan”: Prostituerad akademiker, psykiskt instabil, butch, en sådan som aldrig håller käften. 

”Valerie’s voice” består av en serie låtar där röst och gitarrer, kvinnligt och manligt, genom skavande upprepningar och förvrängda speglingar utgör den klingande kontrapunkten. Varken männen eller kvinnan är bekväma med de roller samhället tilldelat dem. Och Pfeiffer förvandlar sig i en ständigt pågående drag-akt till babydolltjej, professor, eller bara avklädd med äggstockar och blodådror utanpå den hudfärgade kroppsstrumpan signerad Åsa Gjerstad

Internationell våg

Operan är isbergstoppen på den nya internationella våg av politiskt medveten konstmusik som vi ännu sett mycket lite av på de stora svenska konsertscenerna men som finner alternativa spelplatser som Bastionen i Malmö – som tursamt nog hänger i trots region Skånes brutala nedskärningar i kultursektorn. 

Den här rörelsen är faktiskt det mest spännande som hänt konstmusiken på år och dagar: I samma gäng hittar man violinisten Patricia Kopatchinskaja med sin miljöaktivism och modernism, den unga amerikanska Calidore-kvartetten som vill skapa mentala frizoner i Trump-tiden med sina stråkar, de skivbolag och artister och forskare som kämpar för att lyfta ickevita, ickemanliga kompositörer ur musikhistoriens mest envist ignorerade hörn. 

Och nu alltså också ”Valerie’s voice” som snart går på sverigeturné. Jag njuter, men jag är inte säker på hur den konservativa sidan av publiken ser på saken. 

 

Opera

Valerie’s voice

Av Christofer Elgh

Regi Helena Röhr

Bastionen, Malmö

Medverkande Paulina Pfeiffer och Krock

Speltid 1 t.

 

Hanna Höglund är kritiker på Expressens kultursida.

I tv-spelaren visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Gäst är den nya akademiledamoten Eric M Runesson, som avslöjar detaljer i förändringsarbetet. Programmet finns också som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!