Stravinskys verk balanserar på gränsen

Operaoratorium är en rubrik som kanske inte bärs av Stravinskys "Oedipus Rex" allena, men den var i alla händelser först. Dess förening av operan och oratoriet är inte en addition av två termer utan en multiplikation av två faktorer. Få musikdramatiska verk är så beroende av känslig scenisk gestaltning som just detta. 

Oftast ser man bara ett tråkigt konsertframförande i frack och lång klänning till ett soundtrack av idel kitsch från Händel till Verdi och med trumpetfanfarer à la disneyelefanter. Det är därför glädjande att årets Östersjöfestival öppnar med "Oedipus Rex" i riktig operainscenering, signerad Peter Sellars, om än inte med masker, ljussättning, entréer och sortier så som Stravinsky önskat och som skulle låta hans stilbrokiga men ändå så personliga musik, den ”igorianska”, komma till sin rätt. 

Iokastes aria är ju scenteater även om hon står blickstilla, hennes musik andas omätligt förakt för orakelkonster och samtidigt namnlös ångest inför vad spådomen kan innebära.

LÄS MER – Lars Sjöberg: Komiken skiner över Oscar Wilde-operan 

Ett citat från Verdis "Aida" utgör själva öppningstemat: "Du är mäktig, du är lycklig", som krigsgisslan Aida riktar till sin rival Amneris. Den hemlösa flyktingen, aktuellare än någonsin, är en central tanke i Sellars iscensättning – Oidipus följer sitt öde från Korint via Tebe till den sista viloplatsen i Kolonos. Stravinsky flyttar från Ryssland till Frankrike, Schweiz och slutligen Kalifornien utan riktig rota sig någonstans. 

Manskören Orphei Drängar

Men när nu Sellars riktar in sig på operan, hamnar det monumentala, statuariska oratoriet på avvägar, inte minst vad gäller körpartierna. Manskören Orphei Drängar är värda allt beröm regissören öser över dem, men det flaxande och krälande som folket i det pesthärjade Tebe skall leverera försvagar och spär ut framställningen. Och inte fick vi se Oidipus med utstungna ögon i den skakande klimax hans slutentré förväntas utgöra. Vad hade Stravinsky själv tyckt? Illa förmodligen, men det gjorde han ju för jämnan, så det räknas inte.

Sellars har effektivt ändrat på originalförfattaren Jean Cocteaus darling-to-kill, den katastrofala konferencier i frack som förväntas byta  språk från land till land. Här får i stället Antigone, Oidipus dotter/styvsyster, träda in som fransk berättare med ny kompletterande text från Sofokles i original, underbart framförd av Pauline Cheviller. 

Esa-Pekka Salonens mjuka anslag

Av de fyra solopartierna imponerades man mest av titelrollens Joseph Kaiser som efter ett olycksbådande öppningsvibrato plötsligt svingade sig upp till Oidipus svindlande höjder och blev kvar där. Dirigenten Esa-Pekka Salonens anslag var aningen mjukare än jag minns från Leonard Bernstein och Stravinsky själv.

Antigone och hennes syster Ismene följde efter paus med sin far in i Stravinskys betydligt kärvare Psalmsymfoni, också den en förbön i svåra tider.

Lars Sjöberg är kritiker på Expressens kultursida.

LÄS MER – Lars Sjöberg: Kamraterna projicerar Mozarts opera på Natascha Kampusch