Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nu har rocken nått sitt historiska slut

Rasmus Fleischer.Foto: MONDIAL
Lana del Rey i Stockholm på Globen Annexet 2013.Foto: TOMMY PEDERSEN/ EXPRESSEN

2010-talet var decenniet när rocken blev historia. 

Rasmus Fleischer berättar vad som kom och vad som försvann.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. För tio år sedan märktes en utbredd känsla av att popmusiken gick på tomgång. Allt som återstod var en loop av pastischer och nostalgiska revivals. Detta hävdade till exempel musikkritikern Simon Reynolds i boken ”Retromania”. Likväl kom 2010-talet att leverera genuint ny musik som fick dessa farhågor att släppa. Om någonting tog slut på tiotalet så var det inte musikhistorien, utan dess manliga dominans, när kvinnorna tog betydligt mer plats inom de flesta musikscener. Men här ska det inte främst handla om artisterna eller deras budskap, utan om hur musiken faktiskt lät.

Avicii. Foto: PELLE T NILSSON/STELLA PICTURES

Under tiotalets första halva präglades popmusiken av maximalism. Det började redan med MIA och Lady Gaga. Popmusik vars uppbyggnad och inramning svarade mot den livshållning som kallades ”yolo”, redo att ta ut alla svängar och glupskt sluka varje uppdykande influens. Inom den kommersiella danspop som kallades EDM stelnade maximalismen till en formel: spänningar som byggs upp till ett max, för att sedan släppas i ett extatiskt ”drop”. 

Jättefestivaler med spektakulära lasershower kunde betala miljoner för att en EDM-stjärna skulle trycka play och vifta med armarna i någon timme. Men kring 2015 sprack EDM-bubblan och dess producenter spred ut sig över ett bredare fält av topplistepop.

Lady Gaga under Monster Ball turnén 2011.Foto: MICHAEL BUSH / STELLA PICTURES / UPI

Popmusiken saktade in mot ett mjukt och utslätat sound, befriat från tvära kast mellan känslolägen, perfekt anpassat för Spotifys spellistor på tema ”chill”, avsedda att rulla i bakgrunden. Lana del Rey är det ultimata exemplet: en musikalisk motsvarighet till de antidepressiva läkemedel som slätar ut både toppar och dalar. Tendensen har tolkats som en längtan efter tröst i en orolig tid. Troligen är det ingen slump att det stora trendbrottet i tiotalets popmusik sammanföll med Brexit och Trump.

 

Det här kom

Autotune

Algoritmen utvecklades för att diskret kunna ”korrigera” en inspelning i efterhand. Men när parametrarna skruvades till max och resultatet återkopplades rakt in i vokalistens hörlurar, blev Autotune till vårt sekels första genuint nya musikinstrument, som fullständigt omdefinierade rapmusiken. Det är inte längre det nakna stämbandet som är bäst ägnad att utforska samtidens känslolandskap. Sorg, dissociation och framtidsförlust skildras genom mumlande i den kusliga zonen mellan människa och maskin.

Atmosfär

All musik blir i någon mening till ambient, när dess givna plats är i en spellista. Vers och refräng tappar i betydelse när musikaliska former snarare byggs genom ljuddesign. Samtidigt märks tendensen att tonal harmonik (ackordföljder) överges till förmån för modala klangrum – både i rap, dansmusik och allehanda psykedelisk pop. Inte sedan medeltiden har borduner spelat en så stor roll. 

Rave

Timvisaren har redan rundat urtavlans botten och i det dunkla rummet byggs en polyrytmisk ljudskulptur där väggar av brus och golv av bas omsluter ett dansgolv som kämpar vidare i 4/4. Den underjordiska ravekulturen återfann sig själv, i opposition till den kommersiella EDM-bubblan. Dess techno-avantgarde anförs av yngre kvinnliga DJ:s som brutit med den svala minimalism som kännetecknade nollnolltalets dansgolv. Technon har på sistone blivit snabbare, djärvare och kärvare. Rave har globaliserats, är större än någonsin och i självklar allians både med ljudkonst och queer politik.

 

Det här försvann

Melodier

Musikens basala element är melodi, harmoni, klangfärg och rytm. Västerlandets musiktradition satte länge de två första i centrum, medan samtida dansmusik gör en motsatt prioritering. Tiotalet var sannerligen inte melodiernas årtionde, så mycket får sägas. Långa linjer ersattes av korta ”hooks” och refränger kunde nöja sig med två–tre toner. Melodiernas nedprioritering ter sig logisk när hiphopen i allt högre grad sätter standarden för all popmusikproduktion.

”Elektronisk musik”

Nästan all musik som hörs är numera helt eller delvis producerad i datorprogram som Ableton Live (från börjat utvecklat av technoduon Monolake). Loopar staplas på loopar, inspelningar färgläggs med plugins. Produktionsteknikerna från techno och hiphop kom på tiotalet att prägla snart sagt alla andra musikgenrer, inklusive konstmusiken. Till slut var det bara P2 som fortsatte att prata om ”elektronisk musik”.

Popband

Långt in på nollnolltalet efterfrågades allmänt den gamla popsagan. Den som börjar med att några vänner – typ fyra killar – bildar ett band, skaffar en replokal, står på scen tillsammans, får skivkontrakt, ger ut album, splittras, återförenas. Numera gäller denna norm bara i renodlade retrogenrer, typ hårdrock. Tiotalets nya musik kom endast undantagsvis från ett band. Som avsändare stod oftare en lång rad av enskilda artistnamn, eller ett mer diffust kollektiv. Människor som aldrig haft en fast anställning skapar musik i samarbetsformer som är mer flyktiga än den gamla bandformen.

Gustav Ejstes sjöng att ”vår musik är död” redan 2004.Foto: Henrik Montgomery/ TT

”Vår musik är död, pop behöver stöd”, sjöng Dungen redan 2004. Nollnolltalet svämmande över av män med gitarrer som lajvade rock-revival, utan att komma med något nytt. På tiotalet fick däremot gitarrerna samla damm i garderoben.

Rockens död? Så dramatiskt behöver det inte vara. Rockmusikens livsutsikter är jämförbara med barockmusikens, eller jazzmusikens. Med detta menas att rock, precis som barock och jazz, nu är att räkna som kulturarv. Om arvet förvaltas väl kommer det att kvarstå som en berikande influens även för kommande generationers musik. Däremot ska vi inte räkna med att rockmusiken någonsin mer förmår att återföda sig själv i nya former som uttrycker annat än nostalgi. Rockens traditionslinje verkar faktiskt ha nått sitt historiska slut och dess konventioner för kroppslig utlevelse, dess röj, är passé. 

Någonting tog slut inom ramen för den bredare musikhistorien – som bevisligen fortsatte att röra sig framåt.

AV RASMUS FLEISCHER

Rasmus Fleischer är forskare i ekonomisk historia och medarbetare på Expressens kultursida.

Därför behövs det kvinnohistoriska museet