Kan gangsterrappen gå samma väg som SD?

Yasin.
Foto: J. WILLS / Pressbild
Einár.
Foto: ANETTE NANTELL/DN/TT / DN TT NYHETSBYRÅN
Lucas Gottzén.
Foto: Niklas Björling

Gangsterrappen är kanske den unga subkultur som provocerar mest, med sin våldsromantik och nihilism. 

Lucas Gottzén blickar bakåt och ser likheterna med SD:s resa från militant fascism till riksdagen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Varje år ber jag mina studenter att identifiera ett ungdomskulturellt fenomen för att diskutera i klassen. Det behöver inte vara just en subkultur, men eftersom seminariet berör den forskningstradition som initierades av Stuart Hall, Dick Hebdige, Angela McRobbie och andra vid Birminghamuniversitetet på 1970-talet så dyker frågan om subkulturernas ställning i dag nästan alltid upp. Många studenter anser – likt Joel Halldorf på dessa sidor och Karin Pihl i Göteborgs-Posten – att det inte finns några subkulturer längre, eller att de åtminstone inte är lika framträdande. 

Ska man tro subkulturforskarna själva så var punken den sista sanna subkulturen. Senare scener – som synt, hiphop, grunge och pandabrudar – kan inte ses som subkulturer eftersom de inte bjuder på samma symboliska motstånd mot kapitalismen. Dyker det upp något potentiellt subversivt dör det så fort stilen används för att marknadsföra kläder, smink eller – som i år – en global hamburgerkedja med erkänt dåliga arbetsvillkor för ungdomar. 

Även om jag tror att ryktet om subkulturernas död kanske är något överdrivet, har de helt klart förlorat något av sin forna glans. Halldorf menar att det är individualismens fel, som inte tillåter egensinne och avvikande gemenskaper. Pihl pekar på det borgerliga samhällets tillbakagång och en likriktad konsumtionskultur utan plats för excentriker.

Jimmie Åkesson lyssnar fortfarande på Ultima Thule

Ungdomsforskaren Thomas Johansson har tillsammans med kolleger nyligen visat hur vissa subkulturer normaliseras. Den svenska nynazismen utgjorde på 1980- och 1990-talen en helt egen värld: många lyssnade på vit maktmusik och anammade en skinheadsestetik med bomberjackor och rakade huvuden. Skinnskallar hade en central plats även hos Sverigedemokraterna, som använde dem som livvakter på sina demonstrationer en bra bit in på 1990-talet. I dag har SD bytt Dr. Martens mot oxfordskor och filat ned de vassaste kanterna på sin ideologi, men Jimmie Åkesson lyssnar fortfarande på Ultima Thule. 

Om nu subkulturerna är indragna i ett kulturkrig, som Hall menade, så är SD:s väg från militant fascism till att diktera den migrationspolitiska agendan kanske det bästa exemplet på att en subkultur inte nödvändigtvis absorberas av majoritetssamhället, utan faktiskt kan förändra det.

Frågan är om subkulturerna verkligen har försvunnit eller om de snarare bytt plats? Bara för att de inte syns i stadsbilden så betyder det inte att de inte existerar. Många subkulturer förekommer i princip bara online, men det finns trots allt fortfarande vissa gatubaserade subkulturer knutna till specifika musikstilar. De sitter bara inte och hänger i stadens centrum.

På vissa sätt har samtidens svenska hiphop redan gjort en resa lik nynazisternas.

I dag är den hiphop som i medierna brukar benämnas som gangsterrap nog den unga subkultur som provocerar och oroar oss mest, på grund av dess nära band till gängkriminalitet. Det räcker med att minnas vårens debatt om Yasins brottsliga bana och reflektera över reaktionerna på mordet på Einár. Knappast revolutionär, men där har ni en musikscen med estetik och värderingar långt ifrån majoritetssamhällets normer. 

På vissa sätt har samtidens svenska hiphop redan gjort en resa lik nynazisternas; genren är bland de mest strömmade i Sverige och becknarväskan är mode. Men en inte vild gissning är att dess mer våldsamma inslag även fortsättningsvis kommer att fördömas. Och det beror ju knappast på att de unga männen är några kufar som inte får plats i ett konformistiskt samhälle.

En del talar dock för att dess popularitet också är dess svanesång. I USA var gangsta som mest populär på 1990-talet, samtidigt som många av dess största artister var indragna i gängkrig. Med dess kommersiella framgångar förändrades hiphopen och i dag dominerar artister med mycket litet våldskapital.

Jag håller med Kristofer Andersson (Aftonbladet 22 oktober) om att det inte finns några enkla paralleller mellan den amerikanska gangsterrappen och dagens svenska gängrelaterade hiphopscen. 

Men att lik den dö som subkultur och bli mainstream på riktigt är kanske det bästa som skulle kunna hända.


Av Lucas Gottzén

Lucas Gottzén är professor i barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet och medarbetare på Expressens kultursida. 



”Kulturcheferna förstår inte ens språket i rappen”

KULTURKRIGET. Blottar mordet på Einár kulturjournalistikens misslyckande?

Det diskuterar SVT:s Tali da Silva och Aftonbladets kulturskribent Kristofer Andersson i senaste avsnittet av ”Kulturkriget”.